Slow and steady win the race

Sommarvärme idag och en försmak på vad som komma ska. Värme. Fast det är torrt. Det oroar mig en smula. Än så länge råder ingen vattenkris i alla fall så jag vattnar frejdligt i växthuset. Ingen tomat ska behöva torka tänker jag och pytsar en extra skvätt i vare kruka. Så torkar gör de inte. Däremot krullar sig några blad på plantorna som nu växer i rekordfart. Kanske var jag lite väl ivrig med den pelleterade hönsgödseln jag blandade i jorden? I all välmening fast blandat med min otålighet som vill se snabbt resultat. Att växa för fort är inte bra för någon. Ett steg i taget var det som bekant. För bästa resultat.

Det gäller hundarna med. Det som är flashigast för ögat är inte alltid det effektivaste och firma fort och fel vill ingen direkt vara ansvarig för. Av den anledningen finns det verkligen skäl att träna koncentration och noggrannhet. Få hunden att förstå att nyckeln till att finna vittringen är att slå av på farten och öka koncentrationen. Till min hjälp i träningen har jag sedan en tid små röda apporter. Små apporter för att de ska bli mindre vittring och röda för att hundarna inte ska kunna finna dem med ögonen. Idag använde vi sådana på ett av kurstillfällena och efteråt tömdes nästan hela butiken på de små röda apporterna. Kan hända är jag en bättre försäljare än jag någonsin anat? Jag har försökt få tag på röda tennisbollar tidigare men har inte lyckats hitta några, så jag specialbeställde de här små röda apporterna och fick verkligen det resultatet jag ville i ”letaträningen”. Nu blir det till att beställa hem ett nytt lager till butiken för det ligger bara tre stycken små förskrämda röda miniapporter kvar i hyllan.

Lilla Till ligger på en fäll vid mina fötter nu. Jag märker att hon börjar ta över Mers maner. Att vilja ligga nära mina fötter för att ha koll men ändå ligga bekvämt. Som den lättdresserade hundförare jag är plockar jag lydigt fram en fäll och lägger nedanför stolen åt henne, såklart. Jag är är väldigt väldresserad inser jag. Följsam och fin så hundarna, särskilt cockrarna, får mig precis dit de vill. Jag verkar vara oförbätterlig på området och det blir bara värre för varje valp. Eller är det bättre kanske? Dagarna med Till går undan. Hon växer och har redan passerat Lyra i storlek. Med andra ord blir hon inte riktigt en pocketcocker utan bara cocker. Det går fint det med och jag tror det finns fördelar med lite längre ben och tyngd i kroppen när snåren ska forceras. Än så länge forcerar hon inte som mycket mer än elkablar men det lär bli ändring på det längre fram. Jag tränar egentligen inte något direkt med henne än, vi hinner med det tids nog. Hon får hämta en tennisboll in emellan och så gör vi lite vardag av att träna stopp och kontakt lite lagom kravlöst. Så har hon fått lära sig vad ett nej är med. Och ett bra. Det behöver hon veta så liten hon är. På sätt och vis är det kanske fel att säga att jag inte tränar när man tänker på det jag räknade upp nu för det är nog en sorts träning det med. Träning i kommunikation och språkförståelse

Lyra och jag hade en joggingkamp idag igen. Jag gick vinnande ur den märkligt nog och Lyra var betydligt mer medgörlig än på den förra löpturen. Fast det fick bli koppel den första halvkilometern så jag skulle vara säker på att hon inte vände och sprang hem. Jag tror Lyra är rätt smart ändå, hon vet säkert att ”slow and steady win the race” i längden så hon satsar inte för högt från start. Löpningen får vara så för mig tänker jag, ett långtidsprojekt där jag inte kommer, eller behöver, se snabba resultat på kort tid. I stället tänker jag att många korta löpturer flera dagar i veckan i slutänden blir till många mil och en bättre kondition. På samma sätt som jag tänker att många väldigt korta träningspass för hundarna ändå leder till något stort i slutänden. Visst låter det förståndigt?