Bättre men inte bra..

Det kan man också fundera över. Jag tänker som vanligt på träning av hundarna. Om man ska vara nöjd när något blir bättre fast det ändå inte blir riktigt bra. Eller riktigt som man tänkt. Var drar man gränsen i petigheten och hur exakt ska man vara med detaljer? På förmiddagens runda med de två gula var jag ambitiös och tog med ett par dummy ut i snön så att det kunde bli någon liten övningen under promenaden åtminstone. Nere i mossen bestämde jag mig för att köra ett par ospårade linjer i den lite krångliga terrängen och de gula var inte sena att hänga på. Terrängen valdes med omsorg och tanke om att få hundarna att gå rakt igenom området med snöknölar och små tallar och inte välja den mer lättsprungna vägen vid sidan om. Bäst var först ut och han laddade storstilat som han alltid gör, rakt fram och fort för att sedan på ungefär halva avståndet göra en bananböj och växla in på ett spår de vilda djuren hade fixat runt det knöligaste terrängavsnittet. Vilda djur är smarta och energibesparande, de väljer lättaste vägen att ta sig fram. Det är nog bara vi omständliga hundtränare som kommer på tanken att hundarna ska gå genom det besvärligaste, diagonalt över hinder och så vidare, något som inte alls är naturligt hos smarta energibesparande djur. Inte hos hundar heller för den delen så vill vi få till det måste vi träna ordentligt. Och mycket. Och ännu mer. Bäst fick bromsas upp och kallas in och skickas om. Gång nummer två blev det betydligt bättre men det fanns fortfarande en bananböjstendens nu lite längre ut på sträckan. Så vi gjorde om en gång till…och kom nästan i mål. Fast där släppte jag det, bestämde mig raskt för att vara nöjd, blev följsam och lät honom gör den lilla bananböjen mot slutet. Ungefär samma scenario upprepades sedan med Heather. Gör om och gör rätt. Nästan rätt. Så var går gränsen egentligen, hur petig ska man vara, ska man vara en följsam förare överhuvudtaget? Som vanligt finns det väl inget rätt eller fel och vad man vill driva igenom måste nog beslutas efter varje situation som uppkommer. Trots det undrar jag om vi inte är lite släpphänta ibland, i alla fall jag, och nöjer oss med ”nästan bra” lite för ofta. Fast ibland kan förstås en liten seger vara så betydelsefull och göra en så glad att det absoluta kan vara värt att vara nöjd och följsam och släppa igenom ett och annat för att istället ta den stora segern en annan gång.

Lite så blev det nog för en del av deltagarna på eftermiddagens öppenträning med. Härliga ambitiösa hundförare som trotsar snö och skitväder och kommer hit för ett par timmars träning i snöyran. Lite grand blev det nog så för att nivån på vissa delar av övningarna blev lite i överkant på svårighetsnivån för några av hundarna. Då får man såklart nöja sig med den lilla segern och bortse från bananböjar och andra något oönskade händelser och istället glädja sig åt de delarna som faktiskt gick riktigt fint. Rom byggdes inte på en dag och allt det där. Så får man analysera, fundera och tänka ut vad man behöver hem och träna lite till på. För färdig blir man ju aldrig.

”The journey of a thousand miles begins with a single step”