Det är hög tid nu

Igår gjorde Lyra det. Vände och sprang hem på joggingturen. Hon tycker verkligen löpning är pisstråkigt och talar om det tydligt. Det märkliga är bara att det går hur bra som helst att spinga hemåt. Jag märkte inte när hon vände men när jag vände mig om efter ett tag för att se hur långt bakom hon var såg jag bara en svart prick i fjärran. En svart prick i hög fart på väg år fel håll. Tänk så olika hundar kan vara. De andra älskar att vara med, oavsett om vi springer, går eller sitter still men somliga behöver lite extra för att blir roade. Även inom samma ras och till viss del samma linjer.

Jag är ute en skogsmullerunda med lilla Till med visselpipan runt halsen och några små godbitar i västfickan. Det är då jag kommer att tänka på det där med olikheter. för jag drar mig till minnes mitt första år tillsammans med Flow och vår skogsmullerundor. Lilla Till och Flow, och pocketcockern Rota har för all del har så mycket gemensamt men är ändå totalt olika i sitt sätt. Jag skulle inte säga att någon av dem var bättre eller sämre, det finns fördelar och nackdelar hos dem alla tre men deras olika personligheter passar mig bättre och sämre. Det där med matchningen hund-förare är inte alltid helt enkelt eller självklart och vissa individer stämmer man bättre ihop med, man drar åt samma håll och förstår varandra lite lättare. Med andra är det sämre och kommer inte så naturligt. Lilla Till är av den behagligare sorten, hon är lätt att påverka, än så länge i alla fall, och hon känns ”lagom”. Lagom för mig vill säga. Utan att egentligen jämföra tycker jag hon  påminner hon rätt mycket om bruna Mer när han var liten, de har ett liknande sätt, är lätt att ha och gör med och har samma stora apporteringslust. Vad det gäller Lyra så slapp hon löprunda idag och fick en lugn filosoferande promenadi Nalle puh anda i stället. Tiddelipom. Hon var mäkta nöjd med det.

Det är fina dagar för hundträning nu vilket jag inte är sen med att utnyttja. Men maj går så gräsligt snabbt i från mig. Likt landskapet rinner förbi utanför fönstret när man åker tåg passerar maj förbi. Vitsippor blommar och vissnar, häggens doft försvinner lika fort som den kom och fruktträdens blommor som jag tyckte slog ut i går singlar redan mot marken. Jag vill dra i nödbromsen. Hårt. Dra ut på maj så länge det bara går. Hålla kvar och hålla fast. Unghunden Min och jag tränade i söndags, då tillsammans med Shiv och Lillie och igår tog vi ett eget litet pass där vi tränade vändningar visa efter helgens mocktrial. Att snabbt vända runt med mig med fokus åt rätt håll och med bra position belönades med snabba skick för att hämta en boll. När det var tillräckligt bra förstås, när det inte var det gjorde vi en ny vändning i stället. Gör om och gör rätt. Fast det var i ärlighetens namn lite svårt att få till det, för det fungerar för bra i vår grundträning. Vi behöver kliva vidare och träna med mer störningar och i annan miljö. Ut ur trygghetszonen till verkligheten med andra ord. Det är hög tid nu.