This too shall pass

”Eftersom det regnar ute kissar i väl inne idag?” undrar lilla Till och placerar en gul pöl på golvet innan jag hunnit svara. Blir hon någonsin helt rumsren undrar jag bekymrat och tittar på valpen som glatt viftar på svansen. Jag tror faktiskt hon till och med väntar sig en belöning för det utförda uppdraget. Suck. Hon gillar inte riktigt regn har jag märkt. Backar i dörren när tassarna möter det blöta på trätrallen och skakar förnärmat på huvudet när det droppar på henne. När hon väl tagit sig ut glömmer hon det blöta såklart och det blir full rulle som vanligt. Och vad det gäller regn lär hon väl härdas med tiden, vi bor ju trots allt i en del av landet känd för riklig nederbörd och regntunga dagar även om den här våren hittills varit det motsatta. Om jag nu är lite små bekymrad över lilla Tills rumsrenheten så har hon en helt obekymrad nattsömn att glädjas över, hittills har hon fem månader gammal inte väckt oss enda natt eller morgon. Det måste väl ändå vara någon sorts valprekord? ”This too shall” pass tänker jag om alla delarna runt lilla Till. Med tiden blir hon rumsren, lär sig hantera regn och börjar stöka runt om nätterna. Och allt är helt i sin ordning.

Odlingen i år går än så länge över förväntan. Den är glad över regnet. Med förra årets dåliga och närmast hopplösa odlingssäsong i bakhuvudet har jag inte vågat hoppas på bra resultat i år heller. Men i år är det annorlunda. Salladsblad har vi skördat rätt länge nu, vi har provsmakat sparrisen och jag här ett ätit säkert tio jordgubbar redan. Och spenaten har varit fantastisk. Små späda babyspenatblad satte fart för ett tag sedan och vi skördade och åt, sedan hände det som händer med spenat när värmen kommer, den ökade tillväxten i rekordfart och gick upp i blom innan jag blinka. Än mindre hann skörda. Våra kaniner blir glada i stället, de bryr sig inte alls om att spenaten gått i blom utan matar in blad efter blad i munnen. Jag undrar om de är fullständigt bottenlösa för det verkar inte finnas någon spärr överhuvudtaget för hur många spenatblad som ryms i en normalstor kanin.

På förmiddagen idag var fina labradoren My med matte här för träning och lite umgänge. My är en av våra ”tillsammanstikar” och går allt vägen är det mening hon ska få valpar en gång i framtiden. Men allt går väldigt sällen vägen här hos när det gäller ”valperi” så om det säger jag inget mer så har jag inget sagt. För det där med avel brukar gå fullständigt i baklås om jag så bara andas något om en planerad kull eller fortsatt avel. Vi ser tiden an och förväntar oss absolut ingenting av det än. Inte det minsta. Men om det mot förmodan ändå skulle gå vägen och bli verklighet en dag så vore det väldigt kul förstås. Medan vi lägger drömmarna om det vi nu inte tror kommer att hända bakom oss tränar vi stället. Träna kan man alltid göra och unghundsträning är mitt absolut roligaste. Med begåvade hundar och förare blir det oundvikligen ännu roligare. Som idag trots att det både regnade och blåste lite på tvären.

Jag funderar en hel del över unghundsträning faktiskt. Över hur man ska fånga upp nya retrieverägare och unga hundar i rätt tid så träningen och relationen mellan dem blir så bra som möjligt. Bland annat. Och hur man som relativt ny hundägare ska kunna sortera bland alla intryck. Det är inte helt enkelt, av flera anledningar. Hundar är olika, människor är olika och vi har olika mål med det vi gör och vart vi vill komma och olika sätt att lära och ta in. Vi har också olika inställningen till hur vi vill träna och vår etiska kompass när det gäller hundträning riktas lite olika. Det är på sätt och vis bra tänker jag, för det är fint med olikheter och alla behöver nödvändigtvis inte in under samma mall. Absolut inte. Däremot är det nog bra att tänka igenom hur man själv vill ha det, hitta magkänslan och rikta in kompassen. Det är ett bra första steg.