Upp på hästen

Med lätta steg dansar jag in i den nya veckan med några hundar vid min sida. Solen skiner med. Men mer ärligt känns stegen lite tunga den här måndagsmorgonen utan att jag egentligen vet varför. Fel skor kanske? Mer troligt handlar det om dålig nattsömn. Det goda humöret kommer säkert i kapp mig under dagen. Upp på hästen!

Fröken Vi talar om för mig att någon av de förrymda kaninerna har börjat bygga nytt under altanen. Som jag misstänkte och befarade. Nu är det bekräftat. Jämmer. Ett väldans dåligt val av ny bostadsplats och det måste åtgärdas såklart, vi får fundera ut bästa sättet för det. Den lilla prinsessvalpen mötte kaninerna på morgonens första kissväng med. Fem meter bort satt kaninen och putsade sitt öra noggrant och omsorgsfullt. Den lilla valpen, hon är verkligen liten, tittade storögt på den ungefär lika stora kaninen medan svansen sakta sänkte sig mot marken och hon vände och sprang in. Ja man vet väl aldrig med kaniner tänker jag och det var nog bäst för henne att ta det säkra före det osäkra. Hur som helst, det lär nog bli jakthund av prinsessvalpen med så småningom. När hon vuxit om kaninen eller så. I väntan på kaninjakten attackerar hon en av mina stövlar, drar den över altangolvet och försöker sig på både att ruska och göra dödskakningar. Det går så där för den lilla valpen. Stöveln är stor och besvärlig. Men kul är det. Jag studerar henne, försöker lära känna henne och förstå vad hon är för individ. Alltför tidigt förstås. Men vad gör man annars med nyinflyttade åtta veckors valpar mer än leker lite, låter dem sova mycket och överöser dem med närhet och kärlek. Matar också förstås. Klockan nu och klockan då och klockan väldigt ofta. Jag älskar att ha valp. På riktigt. Ändå bestämmer jag mig för att låta Vi ta över passningen lite, rädda min stövel och ta Till med på en träningsrunda. Alla behöver få sitt.

Till och jag går ner till blötmossen och jag har en apport med mig. En av plast som är lätta att bära och som flyter fint på ytan. Jag har bestämt mig för att apporteringsträning och tänker att Till ska få pröva den mindre dammen mitt ute i gungflyt. På vägen ner tränar vi några ”inte nu” och linjetag tillbaka apporten när vi gått en bit. Den träningen påbörjade jag precis häromdagen och märkte då högst förvånande att Till redan visste precis vad ”inte nu” betyder och satt stadigt och oberörd utan en tanke på att hämta apporten. En stund funderade jag om jag lyckats få tag i ett underverk till hund, ett sådant där överbegåvat barn som kan innan de ens har prövat. Fast varför skulle det hända mig? Däremot skyndade jag hem för att höra med slottsherren om han tjuvtränat den unga cockern när jag varit på jobbet eller frånvarande på något annat sätt. Frågan var bara när i så fall för jag är ju alltid hemma när slottsherren är det. Typ. Tränat henne hade han inte gjort det bedyrade han heligt och jag fann inget skäl att misstro det. För den här valpen har jag hållit i med järnklor när det gäller träning så jag et bara inte när han skulle kommit åt. Men så funderade han lite till och kom på att han nog tränat henne utan mening. Så där som det blir med rutiner i vardagen som bara finns där. Egentligen är det flocken som lärt lilla Till, eller Lakrits vana att alltid ha något i munnen när de ska gå ut för rastning. Han, Lakrits, har med ytterst få undantag ett ben eller tennisboll i munnen varje dag när han väntar vid grinden. Så slottsherren säger tack, tar föremålet från Lakrits kastar det över hundflocken tillbaka in i rastgården och säger ”inte nu” och så går de. Flocken vet vad ”inte nu” betyder och eftersom ingen stuckit för att hämta det som kastades så har lilla Till inte gjort det heller. Även om hon inte är en underbarnsvalp så är hon förståndig, det får jag ge henne.

Ibland blir det bra nästan helt av sig själv tänker jag. Träningen som inte är träning i egentlige mening. Eller i allra högsta grad kanske? Jag funderar över det ibland, när hundtränare säger att de inte startar upp träningen förrän hunden är runt året, att hela livet med en hund är en enda stor träning men att det beror på vad man menar med ”träna”. Allt man gör tillsammans med hundarna blir till träning även om det inte är specifik ändamålsenlig apporteringsträning. Så är grunden för det ändå formad. Språket finns där. Därför blir det smärtsamt viktigt att tänka över hur man har det i vardagen. Vad man tillåter och begränsar och vad vardagliga rutiner kan leda till. På gott och ont.

I blötmossen laddar Till järmnet mot apporten i vattnet, stanna till i gungflykanten, hoppar ut på en tuva som oplanerat sjuker under henne så hon kommer frtare i än hon tänkt. Sedan simmar hon ivrigt ute fter apporten , lika snabbt tillbaka och full fart över gungflyt upp till mig med apporten i ett stadigt grepp. Knske lite av ett underbarn trots allt. Men det bästa kommer nästan efteråt. Då lilla Till springer tillbaka ner till pölen, självmant glider i och metodiskt söker av vattenytan efter någon mer apport. Tusan vad jag gillar det spontana.