Upp till bevis

Premiärdag idag. Årets första andjakt för oss och hundarna. Lite av upp till bevis. På två håll. Dels för att se om träningen och förberedelserna skulle hålla måttet men också för att konstatera om det här med fågeljakter fortfarande är något av det roligaste jag vet. Jag fick frågan för en tid sedan. Om det är så roligt som det verkar. År efter år. Det fick mig att tänka efter och fundera lite. Hur kul är det egentligen på en skala? Känner jag fortfarande driv och motivation eller är det dags att pröva något annat? Slå upp en ny dörr. Lite särskilt funderade jag över det efter att ha lyssnat på ett avsnitt ur podden #bortomekorrhjulet# där Johan Book pratade om motivation och självledarskap. Jag är intresserad av sådant, av vad som motiverar och driver oss. Av passionen. På samma sätt är jag intresserad av vad som driver hundarna och hur vi kan styra deras motivation. Genom träning och avel. Allt flätas samman.

Så jag tänkte en del. På vad som driver mig. Efter nära på nio månader utan fågeljakt får man distans. Kommer i från lite grand. Efter många år blir man möjligen lite avtrubbad med. Längtar inte på samma sätt. Jublar inte lika högt. Så jag var nyfiken nu, hur kul skulle det egentligen bli. Nu vet jag svaret. Hemkommen efter en fin dag bland fåglar, människor och hundar vet jag. Det var kul. Drivet finns där med passionen i kölvattnet. Det var kul att träffa gänget och känna gemenskapen igen. Träningen höll måttet, så här långt bör kanske tilläggas, solen sken och sammantaget var dagen ett enda stort plus. Jag hade den unga svarta med mig, hon som inte är så liten längre varken i storlek, ålder eller förmåga. Hon är speciell i sitt sätt, annorlunda för mig med självbehärskningen och sitt totala lugn. De svarta hunden är verkligen i sitt rätta element på jakterna. Det är kul att se henne i sammanhanget. På pass sitter hon och tittar på det som pågår och jag ser inte en akthöjning i hennes kroppsspråk. Ingen öppen mun, inget tramp, inget vitt mjäll i pälsen, hon kliar sig inte och jag ser ingen förväntan i ögonen, bara ett behärskat lugn. Hon sitter rätt upp och ner som en staty. För mig är det bara att slappna av, vara lika lugn som henne och hänga med i jakten. Vilken förmån! Jobbet gör hon helt naturligt och förbaskat bra med sin knappa erfarenhet måste jag säga. Inte perfekt men fullfjädrat. Eller ännu inte förstört kanske. Det beror lite på.

Idag har vi lite “afterhunt”. Vila för dem som jobbade i går och aktiviteter för dem som inte fick vara med. Mest pappersarbete för mig. Eftersom vi har tikar på väg in höglöp blir det nog inte så mycket vila för grabbarna hur vi än gör just nu. Men en ordentligt promenad i skog och mark så de får komma ifrån och glömma bort en stund är inte fel. När vi gick genom skogen trasslade jag in ansiktet i otaliga spindelnät. Jag är bekymrad över att det är så få insekter i år men spindlarna är jag inte bekymrad över alls. De finns överallt. Väller fram. Varje spindel ätee kanske inte så många insekter under en säsong så maten tyckas ha räckt. Till dem. Kanske är det spindelexplosionen som gjort att insekterna är få förresten? Uppätna. Hur som. I skogen verkar spindlar ha en idealhöjd för nätbyggande på en och en halvmeter över marken. Precis i ansiktshöjd med mig otrevligt nog. Det är en smula obehagligt faktiskt.

Efter grabbarnas promenad hade jag ett utvecklingssamtal med Lyra som satt hemma och skällde som en riktigt bjäbbig småhund. Lyra gillar inte när rutinerna sätts ur spel. Hon SKA vara med på morgonens första promenad annars är något fel och det talar hon om. Jag försöker förklara för henne. Att det kommer något bättre senare i stället. En annan dörr öppnas när någon stängs. Hon begriper inte men verkar i alla fall lyssna och begrunda för hon tystnar och ser fundersam ut. Det lär bli fler utvecklingssamtal de närmaste dagarna. Det tillhör. Inte så mycket för Lyras del men för de två cockergrabbarna som har svårt att hantera vetskapen om vad de kommer att missa den här gången med. Löptikar utan att de får tillgång till dem. Livet är hårt ibland. Det kan jag tycka med mellan varven. Men bara lindrigt. Att hålla utvecklingssamtal och styra flocken är mitt jobb. När slottsherren är på annat jobb. Så är det bara. Självvalt dessutom. Men alla jobb suger ibland. Mitt suger mest just de dagarna någon av tikarna är i höglöp och när cockerdrottningen tappar humöret när rutinerna sätts ur spel. Plus de dagarna de hällregnar och blåser småjävlar. Men jobbet suger bara ytterst lite väldigt sällan, och det går fort över igen.

Lilla valpen Bra begriper inget av någonting runt det här. Hon är bara oberörd och helt ljuvlig. Smälter in i vår vardag alldeles strålande. Sover gott om nätterna, hittills, vilar tyst när jag är ute med de andra och åker bil utan att protestera ett dyft. Jag vet att det kan vända imorgon. Men det tar vi då. Just nu är hon väldigt lätt att ha att göra med. Det känns Bra med henne. Dags att vira in henne i några varv bubbelplast så hon håller sig skadefri bara. Alltid denna oro.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top