Hur ska det bli?
Jag har planterat vitlök i dag. Omsorgsfullt plockat isär varje lök i klyftor och petat ner dem sju centimeter helt enligt anvisningen. En hel pallkrage fylldes av de tre vitlökarna. En vit sort jag inte minns namnet på och en lilastrimmig sort som jag inte heller minns namnet på. Båda skall i alla fall vara väldigt härdiga och smaka mycket vitlök. Det var väl för väl tänkte jag när jag rättade till jorden och täckte över med det halvkomposterade gräset med maskar i. Sju centimeters hål var enligt anvisningarna men marktäckningen av gräsklipp är av eget påhitt. Maskarna är bonus. Det känns bra inför vintern tänker jag, skyddande, och kanske lite näringsrikt med. Men jag vet egentligen inte om det är funktionellt fullt ut. Jag är glad att vitlöken kom i jorden i alla fall. Så får vi se vad det blir. Det gäller bara att jag kommer ihåg det till våren. Att jag petat hela pallkragen full med vitlök så jag inte sår rädisor eller sallad ovanpå. Garantier för det finns inte
Det finns inga garantier för att valparna i fröken Vis mage kommer att blir framtida stjärnor heller. Sådant är svårt att garantera. Men liksom fröken Vis uppfödare Nina skrev i ett blogginlägg ”Det är ingen slump” häromdagen så finns i alla fall förutsättningarna för att de ska kunna bli arbetsdugliga hundar för jakt och jaktprov av valparna. Det är ingen slump om det går vägen tänker jag för många av släktingarna är prövade på jakt och jaktprov med bra resultat. De flesta av hundarna som finns i stamtavlans känner vi dessutom sedan gammalt. Vi vet att de fungerat till det de varit avlade för. Fast inte utan mängder av träning förstås. Deras brister och förtjänster känner vi med. De flesta i alla fall och som vanligt är ingen perfekt. Men det är en trygghet att känna till hundarna i linjerna tycker jag. Så långt det nu är möjligt. Fast det kan vara svårare att fatta ett beslut när man vet om ”felen”. Lättare att säga ja och amen till en hanhund jag bara sett på bild och inte har en aning om huruvida syskon och släktingar fungerar. Av den enkla anledningen att jag inte känner till de eventuella bristerna och behöver ta ställning till dem. Lyckligt ovetande är beslut av någon anledning mycket lättare att fatta.
Det är ingen slump om de här valparna blir bra men finns heller inga garantier för att det blir det. Men vi kommer såklart att älska dem lika mycket som fröken Vi oavsett. Så som man älskar nytt liv och små knubbiga lurviga varelser. Det går inte att låta bli. Naturen är förståndig på den fronten. Men först ska de komma ut. Det är mitt största bekymmer nu. Att det sista av dräktigheten och valpningen ska gå bra och att valparna föds välskapta och pigga. Garantier på det finns inte heller och Doktor gooogle och Uppfödarboken konkurrerar om att leverera mig otäcka berättelser om valpningskomplikationer och missbildningar. Matt och håglös tittar jag på den sovande tjocka tiken på köksgolvet och undrar vad jag gett oss in på. Men då slår fröken Vi lätt med svansen mot golvet och lyfter huvudet och tittar på mig med tröstande blick. Som om hon förstår vad jag tänker på. Det kommer såklart att gå bra det här!
