Den som väntar..
Jag har gjort en investering. Öppnat plånbok och tagit ute en rejäl bunt sedlar. För det kostar en del med nya hundsängar. Men det kan det vara värt och det enda jag ångrar är jag att inte gjort investeringen tidigare så jag sluppit massa andra onödiga kostnader på bäddar som för stunden var billigare men snabbt blev dyra eftersom de inte höll. Det är mycket en hundsäng ska klara av i ett hem där valpar och unghundar avlöser varandra. Det är ett hårt tryck med andra ord. Många tänder som ska prövas och slipas. Nu står de där i alla fall. Tre nya Kuranda originalsängar. De ska vara de absolut bästa och omöjliga att bita sönder. Sägs det. Nu får vi tro att det stämmer även i slottets hundvrå. Slottsherren har monterat aluminiumrören och skruvat tappert under kvällen medan lilla Bra stått bredvid och hejat på. Själv gav jag upp redan när jag såg påsen med skruv och beslag så jag lagade mat istället. Hängav mig åt maten glad över att någon annan tog sig an monteringen. Hundarna verkar nöjda, tre cockrar och en labrador ligger redan på en av sängarna. Det blir bra det här tänker jag. Och dyrt. För vi lär säkert behöva ha flera. Det bästa av det hela är nog ändå att slippa irritationsmomentet som uppstår när skumbitar från biabäddarna återfinns utspridda över golvet. För det är så hemskt tråkigt och förargligt att bli på dåligt humör.
Min unga spaniel är en stjärna. Jag dristar mig till att säga det fast jag egentligen inte har en aning. Men ett vet jag. Vi två passar bra ihop. Och det är en bra förutsättning. Det är så mycket som ska stämma, så många bitar som ska på plats men känner man att man stämmer ihop går själva pusslandet så mycket lättare. Det blir inte så mycket skav och skavanker när bitarna stämmer överens. Inte så mycket irritationsmoment. Lilla Till är alldeles lagom för mig. Formbar och söt. Snart ska vi börja sätta ihop pusslet mer på riktigt och jag längtar lite. Fast först ska vi avrunda jaktsäsongen och ta emot en kull goldenvalpar så jag är rädd att det får vänta lite till med pusslandet. Men den som väntar på något gott…På flera håll dessutom.
Det är mycket man väntar på. Och längtar efter. När vi kom hem efter jakten idag kom jag på mig själva att längta efter popcorn. Så jag poppade en skål eftersom jag har den förmånen att ha popcorn hemma och kunde tänka mig att spä på elräkningen lite genom att starta poppandet. Så dyrt kan det väl ändå inte bli med några popcorn tänker jag som plötsligt blivit medveten och kilowattimmar, solceller och annat. Fast egentligen har jag varit medveten hela tiden. För jag tänker en del på miljön och så. Mer än plånboken egentligen. Jag har bara inte åtgärdat. Som många andra är jag väl av den sorten som inte agerar förrän jag har kniven mot strupen eller hamnar på niokommafem på en tiogradig skala. Det är märkligt egentligt för det borde inte kommit som en överraskning att elpriserna kunde gå upp och att vi sakta men säkert tömmer jordens resurser. Popcorn blev det i alla fall, en hel skål och när halva var slut längtade jag inte längre.
