Det handlar om tålamod och små steg

Det är nio år sedan sist men det hjälper visst inte. I min enfald trodde jag tiden skulle vara till hjälp. Men jag inser det nu. Upplevelsen sitter betydligt djupare än så. Vi hade världens finaste valpkull då. Med nio supersöta goldenvalpar och en välmående mamma. Tills valparna fick något konstigt magvirus eller en bakterie som gav galen magknip när de var runt tre veckor. En efter en sjuknade in och jag fann mig helt maktlös. Veterinärklinikerna hade heller inga råd att ge för så små valpar. Det var bara till att vänta ut och låta naturen ha sin gång. Det gick bra som tur var, alla nio överlevde mardrömsveckan. Själv kom jag också ut på andra sidan med sinnet någorlunda i behåll. Men det var faktiskt tuffare än vad jag trott. Mycket klarar jag av. Men är det något jag tycker är pissjobbigt så är det sjuka djur, människor och maktlöshet. Tyvärr kom magtrasslet tillbaka för några av valparna även efter att de flyttat och det blev tufft ett tag för de nya valpägarna. Och tungt en gång till för mig. Värst blev det för en valpköpare vars valp inte klarade sig. Nio år har gått som sagt. Det är längesedan nu men uppenbart inte glömt. Efter en dålig natts sömn kändes den här dagen tung från start. Trötthet förmodar jag. Oron låg nära till hands. Och den kom.

Det har gått fint med mamma Vi och de här sju små men sedan Vi blev dålig i magen för några dagar sedan har det kört i hop sig. I mig. Känns gör det och jag kastades omedelbart nio och ett halvt år tillbaka i tiden. Snacka om flashback. Oron kniper tag om hjärtat, eller är det själen kanske, och gör det svårt att njuta av valparna just nu. Fast valparna mår bra, de har inte ont i magen. Inte vad jag märker i alla fall. Min oro gäller mamma Vi. Eftersom hon hade bekymmer att äta redan under dräktigheten så finns det liksom inga reserver att ta av. Magen vill inte fungera. Hon har ont. Just nu handmatar jag med dietfoder i matskedsmått varannan timme, toppar med Fortiflora och risavkok enligt veterinärens råd. Mamma Vi tittar på mig och undrar nog vad jag piper över för hon hälsar att hon faktiskt mår rätt okej ändå. Som tur är. Jag lovar henne att hon ska få fri tillgång till mat av bästa sort när magen kommit i ordning igen. Att hon ska få äta så mycket hon vill. Men jag vet inte om det löftet lockar så mycket för just nu är hon inte så sugen på mat. När jag ställer ner skålen tittar hon frågande på mig och snörper på munnen. Fast hon tycker inte att maten ska förfaras så för säkerhet skull bäddar hon ner skålen med mat under några fällar. Till sämre tider. Eller bättre tänker jag.

Fram emot kvällen kom mamma Vis matlust tillbaka och blicken blev pigg. Jag ler och tänker att jag verkligen borde se till att lära mig att inte ta ut oron i förväg. Fortfarande får hon bara små portioner såklart men läget känns betydligt lugnare och Vi gladare. Själv är jag nästan på topp igen efter dagens vedermödor och flashbacken. De sju valparna har öppnat ögonen och är såklart ursöta med sina pepparkornsögon och fladdermusöron. Efter att ha tittat på uderverken en stund slår jag på datorn och kollar inkorgen på mailen. Ett veckobreven, det från Olof Röhlander avslutas med följande text och jag kan inte låta bli annat än att känna mig träffad. Träffad men inte överkörd. Och ännu inte slutkörd.

Resultaten av dina beslut och handlingar kommer sällan direkt, det kan ta tid. Och det är en av nycklarna till det hela, att sluta stirra dig blind på snabba framsteg. Det handlar om tålamod och att ta många små steg i avsedd riktning. 

Det fina med det här är att det är du som bestämmer. Ska du ge upp på dig själv, eller ska du visa vem du egentligen är? Kom ihåg varför du tog det här beslutet. Stå upp för det nu.