Slow down…happiness is trying to catch you.
Kanske är det så? Att lyckan träffar oss om vi bara tar oss tid att stanna upp och ta in. Om det bara inte vore så bråttom. Det är bråttom för de allra flesta mest hela tiden, bråttom till jobbet, bråttom på jobbet, bråttom hem från jobbet och bråttom hemma för att hinna med allt man tänkt och behöver göra. Hundträningen borde vara en bra motpol till det höga tempot och allt skyndande. Det är den väl oftast med. Man tar sig tid att åka i väg och träna, man varvar ner, fokuserar och är närvarande. Eventuellt glimtar också stunder av lycka förbi medan man jobbar tillsammans med hunden. Troligen är det den bästa medicinen som finns mot hög arbetsbelastning och för högt tempo. En investering i välbefinnande för både ägare och hund.
Men på något knepigt sätt så hänger gärna tempot kvar även i hundträningen, för förarna. Hundarna dras med såklart. Man vill vara effektiv och hinna så mycket som möjligt på träningstiden. Vara igång och få mycket uträttat. Inte sällan blir man irriterad och besviken om inte framstegen visar sig som man tänkt eller tillräckligt fort. Jag vet inte varför men väldigt få människor tycks ha tid att vänta, både på långsiktiga resultat och på att träningskompisarna ska lösa apporteringsuppgiften de ställts inför. Det verkar som om ingen kan klara att vänta en stund utan att göra något. Det genomsyrar nog hela samhället, vi är ständigt på väg mot nästa uppgift. Om man mot förmodan ändå klarar av att stå still och göra inget en stund så plockas mobilen fram och man svarar på ett sms eller fotar lite. Det sista gäller för övrigt även mig själv.
Jag undrar hur vi som tränar retrievers kan förvänta oss och ställa krav på att våra hundar ska klara flera timmars passivitet i vardagen, på träning och på jakt när vi själva inte kan vara stilla och göra ingenting? Den ekvationen går inte riktigt ihop. Vi vill ha hundar som är lugna och balanserade med en tydlig av och påknapp. Jag tror det skulle vara bra om vi hade samma krav och förväntan på hundarnas förare. Lugna, balanserade med tydlig av och påknapp. Då skulle vi kunnat uträtta storverk tillsammans med hundarna. Jag menar såklart inte att vi ska fika oss igenom hela träningstillfället och göra ingenting men vi borde ta oss tid och fokusera på vad vi själva och hunden behöver bäst. Nästan alltid är det lugn, balans, rätt sinnesstämning och sedan en och annan apporteringsuppgift utförd utan stress och prestationskrav. Genomtänkt, strukturerat och lugnt. Och vem vet, kanske kommer både lyckan och resultaten i bara farten när vi väl saktar in.
