Fattig på pengar men rik på livet
Jag tog de svarta tjejerna på morgonpromenad till några fält lämpliga för träning en bit bort idag. Vi placerade ut några minnespunkter, bytte riktning och skickade från annat håll. Linjerna blev både långa och utmanande med diagonaler över diken och vägar bland annat. Jag hade huvudfokus på Mins träning men gulliga Lillie fick några linjer hon med. Tio apporter totalt fördelade på sju till Min och tre till Lillie. Orättvist förstås. Det tror jag Lillie räknade ut så det var nog därför hon beslutade sig för att rulla i vildvinsskit när vi tränat klart. Ett lämpligt straff för mig förmodligen. När vi skulle gå de tre kilometrarna hem igen hittade Min ett hjorthorn som hon bar med sig. Fråga mig inte hur hon bar sig åt men hon lyckades äta och gå samtidigt på något obegripligt vis för när vi närmade oss slottet var hornet nästan slut. Själv är jag mer av modellen som har problem med att gå och tugga tuggummi samtidigt. Det och lite till funderade jag över när jag gick i skogen i min ärvda supersköna Didrikson jacka vars ägare är borta sedan i början av sommaren. Nu är jackan lerig och smutsig, jackans tidigare innehavare skulle aldrig låtit den bli så nedsmutsad tänker jag lite skamset men jag vet också att hon ville att jag skulle använda den. Fullt ut. Slita den med hälsan som en säger. Det är väl det jag gör när jag trampar runt i skog och på fält med den nu tänker jag. Sliter den med hälsan. Och jag tror hon är väldigt nöjd med det. Det är året är snart slut nu tänker jag vidare med en viss tyngd i bröstet. För året blev ju inte riktigt som tänkt när döden knackade på och annan oro och tomhet följde på det. Men livet går vidare. Dag efter annan följer varandra och jag tänker på citatet av Stig Johansson som satt på mina föräldrars kylskåp när jag var liten –”Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”. Då tog jag det nog inte på det allvar som jag gör nu när åren liksom jag tycks ha skenat iväg med mig. Slottsherren och jag slår våra kloka huvuden ihop och pratar om det en hel del, särskilt mycket under det senaste året. Att en måste leva när en kan och vara tacksam för det en har. Vi resonerar om hur vi kan göra. Vad vi vill med dagarna vi får. Livet är nu, inte sen. Så jag väljer med omsorg vad jag vill göra och försöker styra i dagarna i den riktning jag vill. Försöker tänka på att säga ja mer än jag säger nej, vara positiv och plocka fram det där leendet jag saknade på fotot igår. Troligen lär jag inte blir rik på pengar men förhoppningsvis rik på livet.
De sju underverken håller mig sysselsatt. De pysslar och bråkar och kissar och bits. Och äter som en flock mindre ponnyer. Positivt alltihopa och precis som det ska vara. Jag lyfter upp en av valparna och trycker ner näsan i dess päls. Rik på erfarenheter och valpmys blir jag med och glad av underverkens små svansar som går som små vispar så fort de hör min röst. Ovillkorlig kärlek. Sju nya liv. Rik på pengar med tänker nig en del med, för valppriset har sannerligen gått upp. Visst blir det inkomstbringande med om allt går som det ska och veterinärkostnader och annat inte tillstöter. Men ska en räkna på timlönen går ekvationen nog inte riktigt ihop. Fast föda upp valpar gör nog de allra flesta av oss av en helt andra skäl än att blir rik på pengar. Jag med.
