Året som ville annorlunda

Det är sju grader varmt och blåser friskt denna nyårsaftons morgon fast klimatet i omvärlden är trots det rätt kyligt. Ingenstans pratas det direkt om klimatkrisen längre och ingen av de årskrönikorna jag hittills läst tar upp den. Det finns nog inte utrymme. Däremot nämns kriget i Ukraina fullt förståeligt nästan överallt.

2022 går mot sitt slut med sina ”ups and downs” så som varje år brukar göra men just det är året har dykt lite djupare än vanligt på ”downsen” tycker jag. Vi önskade oss alla ett lugnare år efter två år med en pandemi. Ett stabilare läge. Vi fick tvärtom med både krig, inflation och energikris. På det personliga planet har påminnelsen om vår egen dödlighet kommit över oss många gånger i olika tappning under året. Vetskapen om att livet bara är till låns och hur fort allt kan sättas på ända har blivit tydligare och har satt sina spår. Livet är skört och vi har med det blivit skörare. Men vi stretar på för det är ju så människor ändå gör. Kanske ännu mer ödmjuka och tacksamma än innan. Vi försöker finna ljuspunkterna och hitta glädjen igen i det som ändå är vårt roligaste men som i kampen mot eländet lite grand mist sin betydelse. Det låter kanske tungt och djupt och det både är det och inte. Det ljusa vinner som vanligt, det finns så mycket fint, men det skulle vara skönt med ett snällare världsläge nu. Lite lugn och ro. Mer omtanke om varandra i en värld där alla är välkomna och möts efter just sina förutsättningar. Snälla människor och snälla inkluderande tankar behövs i överflöd. Vi har inte tid att slösa tid på missunnsamhet och bitterhet om det ljusa ska få chans att lysa ordentligt. Plötsligt kommer den gula valpen till mig och avbryter mina tankar med ett litet mjukisdjur i munnen. Vill att vi ska leka och sedan ska hon vara halvvägs upp i famnen för att bli klappad och ”boostad” med snälla, milda ord som räcker för en heldags energi. Hon trodde hon skulle svälta ihjäl den här morgonen också för övrigt. Jag blev faktiskt fundersam jag med. Glömde vi hennes kvällsmat i går kväll? Det dova ylandet från djupet av hennes tomma mage tydde på det. Men jag visste. Slottsherren serverade henne skålen nästan full med foderkulor på kvällen och hon slukade dem som vanligt i ett nafs. Ändå. Hon svälter. Vilken tur då att vi har gott om hundfoder hemma.

Den lilla minsta valpen som bor kvar i slottet, söta lilla Kea, säger däremot inte knyst trots labradorvalpens tidiga morgonhunger. Den minsta sover intill mamma Vi och tittar bara på mig med plirande nyvakna ögon när jag släpper ut den svältande labradorvalpen som så klart måste kissa också innan hon kan ta sig an dagen och leken fullt ut. Också de är till låns tänker jag. Alla våra hundarna, och deras liv som är korta redan i förväg och kan bli väldigt mycket kortare än vi tänkt oss på grund av skador och sjukdomar. Det borde tänkas lite mer över det med. Ödslas mjuka ord och snälla tankar över hundarna i ett träningsklimat som stundtals upplevs rätt hårt och krävande. Hundarna ska leva upp till så mycket, de ska hålla för våra förväntningar, prestera i alla lägen och vara starka nog att klara långa jaktdagar på stora gods utan att tappa huvudet eller omdömet eller framför allt inte samarbetet med oss. Hundrafemtio meter bort ska de vara fullständigt lyhörda för våra direktiv för att i nästa stund leta självständigt efter den saknade fågeln i området vi anvisar fast jakten pågår runt dem och nya fåglar fälls. Det förväntas klara det. Och det är klart efter många timmars tränings så. Men ändå. Ibland tror jag hundförare är som hästar som fått skygglappar för ögonen. De ser bara i en riktning och den riktningen är rätt trångsynt. Ibland tror jag faktiskt inte ens de är medvetna om eller har kunskapen om vad det egentligen begär av hundarna. Förstår inte vilken fantastisk bedrift hundarna gör. De suras över ohörsamhet, tröga stoppsignaler och inte helt distinkta dirigeringsuppföljningar istället för att applåderas över det makalösa arbete hundarna gör när de springer rakt fast diagonalt, tar sig överterrängbyten och faktiskt finner fågeln vi saknade. Den där som ingen kunde säga exakt vad den låg som vi riskerat att tappa bort helt om hunden inte tagit lite eget initiativ där i slutet, struntat i stoppsignalen och jagat efter fågel. Varför är det så mycket lättare att fälla än att fria? Vi borde stället stå där tårögda och bubblande av glädje över hundens arbete och att fågeln kom in, dra ett streck över stoppsignalen som inte åtlyddes och ta med oss förtjänsterna och gå vidare. Rörda på djupet av hundens förträfflighet. För vi kan väl enas om att allt negativt vi tänker om våra hundar egentligen handlar om oss själva? Om våra brister på självkritik och förmåga att träna hundarna till deras yttersta nivå. Väldigt sällan handlar det om hundarna. Nästan aldrig faktiskt.

Jag tänker på min gula labradorvalp när jag tänker på det där med att träna hunden utan att värdera eller bedöma. Ett halvt år har hon hunnit bli men är fortfarande klumpig i kroppen som en riktigt liten valp. Det finns ingen snabbhet i henne alls. Än. Ibland undrar jag om det ens kommer att komma någon snabbhet? Hon är liksom inte den typen. Svaret får jag om ett par år och jag känner tillförsikt. Idag har hon fått hämta två kastade dummybollar och hon gjorde det i sin snabbaste fart. Som verkligen är långsam i jämförelse med många andra. Men det är hennes snabbaste och hon var mycket målinriktad och hittade dummybollen fint med hjälp av vinden och sin nos. En bra och lyckad erfarenhet för en halvårsgammal hund. Jag tänker på hur viktigt det är att jag ser henne för den hon är och är medveten om att hon faktiskt gör sitt bästa. Att jag inte lägger någon värdering i det eller jämför med gulliga Lillie som var som snabb som en missil i samma ålder, eller svarta Min som i och för sig inte var så snabb men istället smidig som en gasell. (här jämför jag redan märker jag). Gula valpen är ingenting av det. Inte i närheten. Jag ler lite åt hennes klumpighet istället och glädjen hon visar när hon hittar dummybollen och springer sitt snabbaste tillbaka till mig. Det är som att se en film i slowmotion när jag ser henne komma spingande med hela sin knubbiga kropp och flaxande öron. För hon springer verkligen med hela kroppen. Ljuvligt söt i sin klumpighet. En bedårande unghund. Som alla unghundar. Fortfarande ett oskrivet blad. Så mycket ovisst än.

Så går även den här nyårsaftonen sakat mot sitt slut och det nya året kliver snart in. I slottet firar vi på tu man hand i år med. Ett enkelt val då vi nästan varenda år har en ny valp eller unghund att ta hänsyn till. I år har vi två. Och eftersom trygghet är viktigt och raketrädsla ett elände är beslutet att välja att stanna hemma i slottet på behörigt avstånd från fyrverkerier lätt för oss. Om risken att upplevelsen ska bli fel är är större än chansen att det blir rätt är valet enkelt. Förmiddagen ägnade vi åt en promenad i Risveden med fika nedpackat i Kånken medan cockrarna och valparna vilade hemma. Te och ostfralla i sju plusgrader och kraftig sydvästan på en berg vid en avlägsen skogsjö i tillsammans med slottsherren en nyårsafton är något av det bästa enligt mig. Stilla och tyst förutom vindens tjut och en och annan kraxande korp som gled förbi på vindbyarna. Mindfulness och eftertanke såhär på årets sista dag. Hemma igen var det cockranas tur. Lilla Till är ett yrväder och bruna Mer en något mer behärskad herre som vägrar gå i pension. De kompletterar varandra bra och Mer är nog den bästa mentorn som finns för en yngre cocker förutom en och annan olat jag låtit honom dra på sig genom åren som jag helt ser att han inte lär ut.

Om jag har några önskningar om det nya året så skulle jag önskar lite mer snällhet, mer förståelse för varandra och för våra hundar och allas våra fel och brister. Tänk om vi kunde träna våra hundar fullt ut utan att bedöma eller värdera? Bara beskriva det som sker och fundera över hur vi ska bemöta dem i träningen. Så fint det skulle vara. Utvecklande. Kunde vi sedan också slänga i väg ett eller annat snällt och trevligt ord till varandra så skulle världen blir så mycket ljusare med en gång. Av så lite. Någon påminde mig om en krönika av Micael Dahlen om snällhet och energibesparing så jag lägger en länk till den här. Den är skriven 2015 så det är några år sedan ändå känns den nästan mer aktuell nu än då med tanke på energikrisen och elakheter i världen.

Happy New Year till er alla!