Jag ler och levererar
Jag har gjort det igen. Tränat lilla Till och den gula valpen. Det börjar bestämt bli en god och välkommen vana. Jag började dagen med att ta dem med i bilen in till samhället för att posta paket och handla lite. Eftersom det blåste stormbyar i halvmörkret lockade det inte att ge sig ut bland svajande träd i överblöt mark i skogen så jag tog de båda tjejerna på en koppelrunda i samhället. Jag tror vi var lika storögda alla tre. De två unga hundarna över allt de nya och jag över att de uppförde sig så pass behärskat och världsvant trots det nya. Promenader i samhället är ingen aktivitet vi gör i överflöd direkt. Hemma, när vinden bedarrat något. fortsatte jag sedan med de andra hundarnas promenader. Lakrits hittade ett fantastiskt gott ben från en avliden hjort och blev uppenbart helt döv av glädje över fyndet för han ”kom bort” i skogen. Inte en signal hörde han och jag målade upp bilder av vildsvinsgaltar med stora betar och en uppsnittad hund med avsliten kroppspulsåder. Allt var fel förstås och oron obefogad. Det handlade bara ett ben. Modell större i och för sig. Jag blev galet arg förstås, när den pensionerade hunden inte kom när jag kallade. Oro har den effekten på mig. Inledningsvis. Sedan går det över till mer oro och hemska tankar om vad som kan ha hänt och när Lakrits kom med benet hade det gått över till en lättnad så stor att jag inte längre orkade vara arg. Jämmer.
Senare, när jag hämtat mig lite och promenerat klart med alla hundar fick Till och valpen några korta minuters träning. En i taget. Lite följsamhet och kroppskontroll bara. För både dem och mig. Till var vansinnigt söt när hon försökte sitta kvar på den lilla vippande balansplattan. Hon satt på den när hon var liten valp men det fungerar inte riktigt lika bra nu när hon är stor. När alla tassar hade svårt att få plats lät hon baktassarna kana ner på golvet och la sig ner på plattan istället. Alla sätt är bra tänker jag. Det blev inte mycket mer än så men jag tänker att även korta stunder blir till lång tid när man lägger ihop dem och att en kort stunds träning är bättre än ingen. Tröstande tankar faktiskt. Och verkliga.
Det kanske inte är det allra lättaste uppdraget i ett mörkt och bistert gråmulen januaridag med krig i Europa och skyhöga elräkningar. Att le och leverera. Ändå är det så jag gör. Jag ler och levererar och säger tack livet. Tack för allt. För det är så jag känner tänker jag. En otrolig tacksamhet över det jag har och över hälsan. Aldrig är man väl lyckligare än dagarna precis efter en avklarad förkylning eller när ett friande besked från röntgen och läkarbesök kommer tillbaka efter en tid av gastkramande oro där livet tycks stå still. Avvaktande och ängsligt. Aldrig lyckligare än då, när det bubblar av av glädje över att ha fått hälsan tillbaka. Men av någon anledning mattas lätt lyckan efter ett tag, När dagarna går och avståndet ökats till förkylningen så den glöms bort och vardagen tar över. Man kommer på sig själv med att gnälla över småsaker igen, över elpriser och felaktig politik och tycker tisdag är en tråkig veckodag och allt vad det kan vara. Så jag påminner mig. Ler och levererar och tänker envist och möjligen lite naivt alla om gott tills dess att motsatsen är bevisad. För så måste det få vara. Dessutom är inte tisdagar trista i mitt liv. Jag har ordnat det så bra för mig att alla veckans dagar är trivsamma och lustfyllda så det spelar ingen roll vilken veckodag almanackan säger att det är. Jag gör det jag brukar och trivs med ändå. Ler och levererar. Idag är det förresten ”lillelördag” eller ”nästanfredag” eller vad man vill kalla dagen som troget infaller mitt i veckan varje vecka. Så jag kanske ler lite extra. Visste ni för resten att onsdagen fick namnet ”lillelördag” på den tiden då tjänstefolk hade sin lediga dag mitt i veckan. Piglördag kallades den med, vardagen mitt i veckan som var tjänstefolkets lediga dag. Deras enda lediga dag. Allt var inte bättre för tänker jag och ler och levererar igen. Tacksam.
