Har du sett tendensen?
Tidig morgon. Värmen från kaminen sprider sig och temuggen är fylld. Den gula valpen, numera unghunden och pocketcockern knör vid mina fötter. Båda vill vara närmast fötterna och båda är måna om att ha den gröna paprikan i tryggt förvar. Knör är förresten ett Göteborgskt eller Västsvenslkt ord för trängs/knuffas som tydligen inte godkänns av datorns stavningsprogran men eftersom det varit mycket prat om dialekter och bevarandet av dem det senaste så tycker jag änna ”knör” passade bättre här än ”trängs”. Jag är ju ändå född i Göteborg en gång även om det mesta av det är bortglömt och förträngt. Storstaden har aldrig riktigt varit min grej istället har jag så länge jag minns föredragit landsbygden och enskildhet. Och djur. Vi är alla olika tänker jag och gör olika prioriteringar, slumpen tar oss olika vägar, ibland irrvägar med men tendenserna brukar finnas kvar. Det man först kände visar sig ofta stämma. Så det kanske inte är en slump att jag bor på landsbygden och jobbar med hundar eller att min son jobbar medstora maskiner och en av döttrarna med kläder och textil. Områden som jag tidigt kunde se att de hade ett extra stort intresse för Tendenserna fanns där från början.
Jag flyttar såklart över de tankarna till hundarna med. Tänker på tendenser jag sett hos den unga hundarna redan som rätt små. När jag ser tillbaka och tänker på alla hundar vi haft kan jag tydligt se att de små tendenser jag sett vad gäller deras personligheter i vardag och träning visat sig stämma förvånansvärt bra även när de blivit vuxna. Inte så att de nödvändigtvis tagit så stor plats av individen som helhet men de har funnits där. Små svagheter, eller styrkor för den delen, som jag lagt märke till tidigt har blivit kvar. När det gäller svagheter vi sett och varit medvetna om har vi aktivt tränat för att ”bygga över dem” så långt som möjligt och det har gett resultat. Alla individer har ju dem tänker jag, svagheterna, de är bara lite olika fördelade. Styrkorna har vi också jobbat på förstås, för att bevara och stärka ännu mer. Så de till och med blir så starka att de överskuggar svagheterna. Hur som helst. Trots medvetna tankar och val ligger tendenserna kvar där bakom och lurar, om än diskret och i skymundan. Om hunden och jag har en dålig dag eller om vi hamnar i en pressad situation så kryper de fram. Det som då brister är sådant jag känner till sedan gammalt hos både mig själv och hunden och sällan särskilt överraskande. Svagheterna dyker upp där jag förväntar mig att de ska kunna göra det även om de suddats ut och hållits tillbaka av flera års medveten och bra träning. Det kanske inte behöver påverka helheten speciellt mycket med de går heller aldrig helt över. Vetskapen om det hjälper mig också att förstå hur hundarna fungerar och det blir lättare att se det krasst och acceptera att det är något jag får leva med och något jag alltid kommer att behöva jobba med. Men att det är okej så. Jag träffar många i kursverksamheten här som dömer sig själva väldigt hårt för att de inte lyckats träna hunden rätt eller inte lyckats träna bort fel och brister. Det är bra att vara medveten om att mycket hänger på en själv men också vara klar över att allt inte gör det. De genetiska tendenserna kommer vi aldrig helt åt.
Just nu, eller fortfarande om man ser det så, jobbar jag själv med fröken Vi för att få henne att inte ”frysa” i dirigeringsträningen. En tendens vi märkte tidigt hos henne men som bara utgör en liten del av en stark helhet. Irriterande ändå förstås och självklart vill jag försöka träna det så det blir så bra som det bara går. Och det har blivit riktigt bra, tills ett litet bakslag dök upp när vi startade upp träningen igen efter valpledigheten. Nu backar jag bandet och hämtar hem igen och hoppas på att resultatet inte låter vänta på sig alltför länge.
