Party all time long
Jag konstaterar att det är ljust redan halv sju. Frost. Jag hänger på ett koppel var på den gula valpen och lilla Till. Det händer att jag använder koppel och nu tycker jag det är ett bra tillfälle att öva lite på det. Vi gör inte så mycket annars de två yngsta och jag, ingen träning direkt. Vi satsar på att promenera oss igenom löpet och får det överstökat. Så tränar vi ordning och reda vid ytterdörren. Hittills har den ordningen inte riktigt existerat för den gula. Hon har beordrat kaos och fått det. Nu är det dock slut med för hon är ingen valp längre och behöver lära sig lite folkvett. Förlåt hundvett. Dessutom har livligheten i hennes smått klumpiga kropp ökat drastiskt den senaste tiden. Kaos med den kroppen i vår pyttelilla hall fungerar inte alls. Så nu sitter vi på hela rumpan och skapar ordning. Det är trevligt men lite trist.
Jag brukar säga att det man gör mycket blir man bra på och så är det ju såklart. Men det finns en annan sida också. När man gör mycket av något, väldigt mycket rent av kan det emellanåt hända att man ledsnar lite. Det roliga blir inte riktigt kul och motivationen kan dala. Hundar är väl inte så annorlunda än oss tänker jag. Att motivationen dalar en smula när den gula valpen väntar i hallen gör däremot inget alls, det är precis det jag vill där och då. Men det händer faktiskt att jag träffar på hundar som inte tycker träningen är så kul längre. Det är värre förstås. Deras engagemang avtar och farten blir inte vad den en gång varit. Håglösa och nära på mekaniska. Det är nog en kombination tänker jag, av att hundarna blir en aning bekvämare när de blir äldre, att vi inte tränar hundarna som kommit en bit på väg lika lustfullt längre och att vi tränar dem för mycket. Vi förväntar oss mer av dem. Att de ska ”kunna” och vi ställer högre krav och glömmer bort (?)att belöna och berömma dem. Vi gnäller mest. Över att de inte lyssnar eller inte utför det de ska tillräckligt snabbt och effektivt. Så vakar vi gärna över dem med, som hökar så snart de är på väg att göra en miss. Hur kul blir det på en skala?
Mängdträning kan ge den effekten med. Det kan ta udden av det roliga. En del i träningen där det kan bli tydligt är sökarbetet tänker jag. Både på mindre och större yta. Ibland hör man någon säga att de inte behöver träna sök särskilt mycket för hundarna har det i sig. Det tror jag med men lite övning krävs nog ändå för att det ska bli riktigt bra. Fast de har absolut en viktigt poäng i det och den är att när man har den inställningen så tränar man troligen inte sök så ofta att hunden hinner tycka det blir trist. Och det tror jag är hela grejen. Det går liksom inte att nöta fram ett bra sök och självständigt arbete genom mängdträning om inte engagemanget hos hunden är där. Tvärtom skulle jag vilja säga. Varje gång du tränar ett sök där hunden inte är tillräckligt motiverad och ”går ner sig” i arbetet lär det bara bli sämre ju mer du tränar. Uthållighet och lust växer inte direkt ur den förutsättningen. Snarare stagnerar eller går bakåt. Så även om övning ger färdighet så gäller det att se vilken färdighet det är man får med sig.
Det blev lite sökträningen här, flockens retrievertjejer minus den gula unghunden i mossen. Tidig morgon, små apporter och bollar, knöligt underlag och frost i marken. Kluriga vittringsförhållanden med andra ord. Tjugo apporter i morgonsolen fördelat på tre skitglada hundar. Särskilt svarta Min var på hugget. Nästan så hon hade svårt att bärga sig. Det är olikt henne men så har hon också ändrat sig en hel del med tiden. Funnit träningen allt roligare och sökarbeten där hon får jobba självständigt med så lite påverkan som möjligt från mig är hennes bästa gren. Och så den andra sidan av det då. Eftersom hon är bra på sök tränar vi inte det särdeles ofta utan försöker istället lägga träningen på det vi är mindre bra på. Så när det väl blir sök i olika former är det ”party all time long” för henne. Happy happy!
