Tidigt

Vi klev upp långt före solen. Stressades över fastfrusna bildörrar som senare och äntligen tinade. Vi stuvade in hundarna, frukosten och själva och körde söder över mot våren. Barmarken mötte oss efter vägen och framme vid målet i Fathult sjöng fåglarna och solen sken och vi träffade mängder av glada människor och hundar vi inte träffat på länge och aldrig förut och vi gick längs grusvägar och åkte lastbilsflak på halmbalar och startade på välarrangerade stationer som gav hundarna och oss rejäla utmaningar uppgång och nederlag och det var glad och fin stämning och kallt i vinden och precis så där roligt som jag minns att det var. För det var längesedan sist. Flera års avbrott på grund av pandemin och skadade hundar. Men nu kom chansen och jag svalde den med hull och hår och det var precis lika roligt som jag kom ihåg det.

Fem stationer med funktionärer och domare från England, Skottland, Finland, Danmark och Sverige och möjlighet att känna av pulsen på hunden sin egen mentala förmåga att ta in informationen på stationerna, hålla nerverna i schack och lotsa hunden genom uppgifterna så bra som möjligt. Visst. Det var tävling också. Man tilldelades poäng för utfört arbete, eller inga poäng alls om något misslyckades. Vilket det gjorde både här och där, För egen del hade poängen och själva tävlingsmomentet en underordnad betydelse, glädjen över att över huvud taget kunna vara med och starta och komma ut i sammanhanget vann med hästlängder över tävlingsjävulen. Trogna, stadiga Lakrits tuggade på i stationerna och gjorde som man säger ”så gott han kunde med de förutsättningarna han hade”. Han löste kniviga dirigeringar på några stationer och markeringar på andra, han kunde haft betydligt bättre hörsamhet på min vändsignal och betydligt mer tur på den sista markeringen med dolt nedslag som han faktiskt inte fann fast han letade i området både länge och väl. Det var vår sista station och hans sista för uppgift för dagen när vi avslutade klockan fem på eftermiddagen efter att ha startat vår första station vid niotiden. Det är ingen ursäkt men en förklaring. Jag lägger det på trötthetskontot. När jag efter en bra stund fick uppgift att kalla in honom från markeringen utan apport kom han direkt på inkallningssignalen och sprang fortare än vad han gjort under hela dagen. Det bekräftade troligen min misstanke. Han var trött. Nöjd med att få på sig ulltäcken och avrunda dagen la han sig tillrätta med övriga flocken i bilen. Övriga stationer fick han in sin apporter med bra poäng, inte helt i topp men stabilt. Och framför allt. Han jobbade med mig utan att störas av att slottsherren fanns i närheten och tittade på. Vilka poäng det blev vet jag inte än men de dyker nig upp i resultatredovisningen om ett tag. På det stora hela. En toppendag med bästa lagkamraterna. Jag vet att jag möjligen gnällde en smula över den ett par timmar långa väntan mellan stationerna men det var snabbt glömt. Sol. Glädje. Fin stämning och duktiga hundar. Så glad över att jag fick chansen att vara med. Och. Det gav mersmak.

Stort grattis de placerade lagen och dem som tilldelades domarens val på rutorrna! Heja heja!