I’ve heard the war is over if you really choose

Nästan som trolleri är det. Varje år när det händer. Den där första riktiga värmen med sommaraningar som slår oss med häpnad och nära på golvar oss med sin förträfflighet. Hur är det möjligt tänker jag och skyver undan tumvantar, mössor och ullångkalsonger från bänken. För bara några dagar sedan var de hårdvaluta och mina ständiga följeslagare, idag har jag gått i skjorta och jeans och inte frusit ett endaste gram. Däremot var jag för varm en stund, något jag förövrigt hade glömt att det ens var möjligt.

Det är kväll nu efter en fin dag på jobbet som är mitt liv sedan några år. Jag sitter i värmen på altanen till grillens doft och knaprar gröna Nocerallaoliver i saltlake. Min nya absoluta och oväntade favorit. Jag vet inte men just nu känns Nocarelloliverna helt oslagbara. Så oväntat. Jag fick frågan igår. Den om jag ångrat mitt val. Yrkesval. Det där att jag sa upp mig för några år sedan för att jobba på heltid med hundar och eget företagande. Det kändes fint att ärligt och uppriktigt efter en liten minuts eftertanke kunna svara att jag inte ångrar det alls och att jag trivs med det jag gör. På riktigt. Men. Det hindrar ju inte att jag funderar över vad nästa steg på resan är. Hur jag vill utveckla mig själv och mitt företagande och hur fortsättnings ska se ut. Jag väger för och emot och påminner mig om att det, såklart, är okej att vara nöjd precis som det är med. Det är väl bara den där envisa strävan jag följs av, den som alltid vill ta mig vidare framåt. Främst för att minimera risken för rastlöshet och slentrian skulle jag tro. Även om jag som så många andra ständigt kämpar för att få mer tid över är de två mina värsta fiender. De har en tendens att dyka upp så snart jag får lite tid i överflöd, just den där tiden jag nyss önskade. Ännu en av livets paradoxer förmodar jag. Att vara helt nöjd och lagom känns fortfarande som en omöjlig ekvation. Stunder av lycka är kanske mer att sträva efter. Är själva ordet lagom möjligen en utopi?

Jag har ju förmånen att få möta dem flera dagar i veckan. På jobbet. Alla dessa härliga hundar och människor med olika personligheter. Det är inget nytt direkt, att människor och hundar är olika och att vi har olika sätt att uttrycka oss på. En del skrattar högt och ofta, andra är lite mer tystlåtna och mer tillbakadragna. Det är väl helt som vanligt och inget att fundera särskilt mycket över egentligen kanske. Vi vet också att den som är lite tystare och tillbakadragen kan vara, och förmodligen är, minst lika glad och nöjd som den personen som uttrycker det lite livfullare. Men när det kommer till våra hundars personligheter verkar vi inte ha lika stor förståelse för det. Många vill att hundarna ska SE lyckliga ut, engagerade med glatt svansviftande och de försöker aktivt få hunden att se GLAD ut. De kämpar på med det, känner att de måste lyfta och höja. Det är bollar och trasor och leverbitar och fan och hans moster. Jag vet. Leken är viktigt och att vara glad också. Men nu är det ju så att alla glada hundar inte sprudlar. Alla är inte så uttrycksfulla när det gäller glädjeyttringar. En del hundar är mer som den där lite tillbakadragna personen som ler lite försiktigt i bakgrunden men inte alls är mindre glad än någon annan, bara lite mindre uttrycksfull. Lite mindre livlig helt enkelt men för den sakens skull inte ledsen eller missnöjd. Man får titta efter de små nyanserna istället. Fråga sin hund och kanske nöja sig med att få en mild blick och en rörelse längst ut i svanstippen till svar, för man kan verkligen vara jätteglad utan att det syns så där våldsamt mycket på utsidan. Och lagom glad är inte heller fel. Det finns förstås ledsna hundar med, sådana som kanske upplever ett för hårt mentalt tryck från föraren eller faktiskt inte är roade av att hämta tygpåsar i den omfattningen föraren vill. Ibland är kanske en dämpad hund en mindre lycklig hund som inte trivs helt hundra med tillvaron men absolut inte alltid. Därför behöver vara man oerhört vaksam och inkännande och försöka se och förstå innan men bestämmer sig för vad det är man egentligen ser och upplever. Åt båda hållen och möta individen som just den är och inte så som vi vill att den ska vara.

Vad är då det svåraste för mig själv och utvecklingen vidare framåt i företagandet? Jag tror faktiskt det är att hitta balansen emellan behövlig input med tillhörande inspiration och förmågan att hålla fast vid min egen röda tråd. Hundträningssporten, om vi vill kalla den så, har gjort en otrolig utveckling på senare. Och det fortsätter. Utbudet är enormt. Att stå stadigt på fötterna och följa sin linje kan vara svårt i en värld full av intryck och alla olika sanningar man möts av. Inspirationskällorna är oändliga vilket är förträffligt i sig men också svårt att greppa. Jag tänker att det är bra att ta på sig skygglappar emellanåt. Välja några få inspiratörer och kanaler att följa och låta resten finnas som ett brus i bakgrunden. Jag behöver det. Skygglapparnas betydelse för hästarna var och är väl just den. För arbetshästarna framför arbetsredskapen var skygglapparnas funktion att förmå hästen att fokusera framåt och på sitt arbete och för galopphästarnas ”blinkers” var de att hindra hästen från att distraheras av sina medtävlare. En hjälp att hålla fokus och inte låta sig störas av allt som sker runt omkring med andra ord. Det osar mental träning om det här, med lite hjälp av skygglappar. Sådana mentala skygglappar är jag övertygad om att många hundförare, inklusive jag själv, behöver utrusta sig med. För det är alldeles för lätt att gå vilse bland alla intryck och sanningar. Så välj med omsorg vilken väg du tar och vilka och vem du låter påverka dig. Och glöm inte skygglapparna.