i en vecka har hon bott i slottet nu. En lättsam valp med få kisspölar inomhus och hög mysfaktor. Hon är gärna i famnen och aldrig långt från fötterna. Jag går mest i strumplästen eller barfota med hasande steg för att minimera risken att trampa på hennes små tassar. Ändå har jag gjort det flera gånger. Jämmer. Jag minns fårklipparen som klippte får i mockasiner för att känna underlaget och fårens klövar och förstår honom. Valpen är ljuvlig och jag är förhoppningsfull. Men är så läge är det ”early days” och allt för tidigt att veta. Men visst. Hon har redan gjort sig hemmastadd i en del av mitt hjärta. Egentligen är det ett rent lotteri tänker jag. Att skaffa valp. I alla fall när man som jag har ett uttalat mål och arbetsområde där hunden skall fungera. Det är mycket som ska stämma och fast aveln varit genomtänkt och selekterad under många generationer i de kombinationer vi väljer valp ur finns inga garantier. Mer än på att alla valpar är gudomligt söta och unika på sitt alldeles egna sätt. Lilla Lass är oemotståndlig förstås och jag har på vanligt vis följt hennes steg i vår vardag den här första veckan med vaksamma och öppna ögon. Försökt lära känna. Lagt märke till nyanser i hennes beteenden och kroppsspråk gentemot mig, slottsherren och hundarna i flocken. Så många fler har Lass inte mött med närkontakt den här första veckan. Vi knyter an själva första, kommer till ro i vår egen lilla värld. Det andra hinns med. Men hon har fått följa med i bilen på våra jaktdagar. Tryggt omhuldad och bekvämt inrättad i egen liten kupé. Bilvana hade hon redan hunnit bli hos uppfödaren och lite till genom resan hem till oss. Med nära hundra mil emellan oss är det så det blir. Nu har hon somnat vid mina fötter igen efter en tidig morgon. Fast det var inte hon som väckte mig, det gjorde istället de andra två eller möjligen tre, kanske fyra unghundarna som uppenbart hade mycket uppdämd energi efter gårdagen då de mest vilade medan vi andra roade oss med att jaga änder. Orättvist så det förslår. Förmodligen var det vad de ville påpeka klockan fem nu på morgonen.
När man är en mycket liten hund är det tur att viljan är mycket stor