Fight i fasanlandet
Det är tidig morgon denna långfredag och jag slår mig ner med en kopp te vid köksfönstret. Frosten kunde inte hålla sig borta i natt heller och jag ser ett vitt frasigt täcke över gräsmattan. I rabatten utanför pickar tre fina fasanhönor och en ringduva och i bakgrunden betar en råbock av det frostnupna gräset. Det är trevligt att ha dem här. Fasantuppen som burkar gå med hönorna ser jag däremot inte till. Kanske har han dukat under i en av de strider som pågår mellan de rivaliserade fasantupparna just nu? De galer och visar upp sig överallt, och ger sig in i dumdristiga strider helt bortkopplade från vad som sker runt omkring dem. Förblindade av stridslystnad jagar de varandra kors och tvärs över grusvägen och fälten, rätt förbi hundar, bilar och kursdeltagare. Risken att de blir överkörda eller råkar illa ut är överhängande. Om de inte hinner knäcka varandra först. Naturen har sin gång men det är lite jobbigt att se på, så en tupp har slottsherren räddat från slagfältet genom att helt enkelt lyfta upp honom, plåstra om skadorna lite och bära bort honom till en annan skogsdunge. Förmodligen är stridslystnaden så stor att han inte riktigt förstår vår hjälp utan istället flyger tillbaka för att fightas när han repat sig något. Men nu har vi i all fall försökt att få honom på andra tankar.
Vädret är helt underbart på dagarna nu och igår var det något alldeles särskilt. Inte ett moln på himlen på hela dagen, inte ens en lite sky och makalösa 19 grader i skuggan. Med det vädret blir träningen av hundarna liksom med guldkant oavsett hur det egentligen går. Igår hade vi två olika grupper på kurs och jag tror alla trivdes gott, och det gick bra, äntligen kunde vi också använda oss av lite vatten och låta hundarna få börja årets vattenträning. Årets första dopp blev det för flera av dem. I och för sig i en ganska dyig damm, men i alla fall. De verkade lyckliga.
Årets första dopp var det inte för Bäst men vi genomförde årets första vattendirigering. Med bra resultat dessutom. Jag är nöjd. Trettio meter land, tjugo meter vatten och så trettio meter land till fram till målet och samma väg tillbaka. Det fanns inga tendenser till vägval runt dammen vilket kändes särskilt bra med tanke på att vi jobbat på det på land tidigare i vår. Nu satt det även när han skulle korsa dammen. Jag ska leva på den vattendirigeringen hela påskhelgen tror jag bestämt. I alla fall fram till nästa träningstillfälle. Det blir faktiskt lite tid för just träning i helgen då vår Danmarksresa och provstart där fått ställas in. Ibland kommer som sagts tidigare livet emellan, så vi blir kvar hemma. Och har plötsligt flera dagars hyffsat oplanerad hemmatid. Tid till återhämtning i vårvärme och det kan väl aldrig skada?
