People don’t plan to fail, they simply fail to plan

Det regnar. Blött om tassarna tycker valpen och kissar hellre inne. Nåväl, det ska bli sol imorgon. Bättre tider. Jag ska klämma det allra sista ur september genom att åka på tackjakt tillsammans med slottsherren och hundarna. Ett bra avslut på en månad som vädermässigt varit fantastisk. Varmare och soligare än vad juli var. Det är kanske det nya nu tänker jag, att man bör ha en några veckors semester tidigt på försommaren och sedan i september? Fint att vara ledig när den första värmen kommer och hela sommaren ligger framför en och fint att avsluta med att ta vara på det sista somriga innan hösten tar över. Men det är svårt att planera efter vädret förstås för det är allt annat än förutsägbart. Mer än någonsin förut faktikst.

Det var igår det. Nu har jag klämt ur det sista av septembers absolut sista dag då solen mycket riktgt lyste över oss men nu är på väg ner igen. Jag sköt en and på tackjakten. En som i en enda. Det kändes lagom så och jag är nöjd med den. Mest för det var en bra träff och att Vi fick apportera den. Att få skjuta för min egen hund är en stor del av målet i det jag gör. Så många andra änder flög inte min väg så särskilt många skott blev inte avlossade från mitt håll. Men jag vidhåller det var en fin dag. På sista såten valde jag att koncentrera mig på unga Besta och hennes fortsatta introduktion i jaktens värld sitället för skyttet. Jag vet inte. Kanske borde jag önskat mer? Det är troligen för dåliga jaktgener i mig, eller så har jägargenerna inte riktigt vaknat än. Det är så många hundar jag vill uppleva med och så lite tid. En fin jaktdag i alla fall som sagt, i god gemenskap där alla kände någon men ingen kände alla. Just det tror jag för övrigt är en perfekt konstellation för en lyckad dag. Lite så var det i den trevliga gruppen vi hade på träning i går eftermiddag med, En grupp där deltagarna samlats från lite olika platser och träningsgäng till det här gemensamma passet. Jämn hög kvalitet i gruppen gjorde att allt flöt på bra och att vi fick se riktigt fina hundarbeten. Allt gick inte klockrent såklart., Det gör det väl sällan. Men det var fint. Gav lite guldkant.

Jag tycker om min lilla valp. Den som kissar inne när det regnar och är som en kombination av en virvelvind och en känguru. Men jag är inte dummare än att jag inser att jag lär få att göra med henne. Tretton veckor gammal har hon redan visat mig att det blir en del att hålla i. För mig. Det är mycket att ta in de här första veckorna med en ny valp. Så många små iakttagelser jag gör i det tysta. Ibland nästan omedvetet. Varje liten del av det jag ser och nyanserna i det hon gör säger mig någonting och med vägledning av det formar jag hennes träning. Som inte är någon träning i ordets rätta bemärkelse just nu förstås utan mer av en lekfull invit in i det som ska bli träningen. Träningen som i sin tur ska bli hennes och min vardag. Jag drömmer stort såklart. Det gör jag alltid. Kanske faller jag platt. Igen. Det är sådant som händer. Men på det finns ingen annan bot än att pallra sig upp och försöka igen. Ta nya tag. I så fall.