”Stay away from negative people. They have problem for every solution”- Albert Einstein
Tidig morgon efter en fin jaktdag. Igen. Trots stormbyar mitt på dagen och svårt skytte blev det en riktigt bra jakt för både skyttar och nya och mer erfarna retrieverekipage. Och så lunchen då. Den alltid utsökta till den genomtänkta dukningen med de sista av trädgårdens blommar i vaser mellan glasen och brinnande brasa i den öppna spisen. Pricken över i. Verkligen.
Hemma efter jakten tog jag ett gäng hundar på promenad i skymningstimmen medan ”jakthundarna” fick vila och slottsherren passade den fulladdade valpen. Stormbyarna hade bedarrat men det blåste fortsatt hårt. Lyra tyckte nog promenaden var helt i onödan men de övriga fyra hundarna uppskattade rundan i mossen. Jag med. Trots utevistelse hela dagen var det skönt att sträcka på benen. Om inte annat för att få upp värmen då jag blivit lite frusen. Promenader är bra för det mentala med tänker jag, frigörande och återhämtande för både folk och fä.
Det behövs tänker jag, för min del i alla fall, för jag har sovit dåligt det senaste och känner tröttheten ligga som ett tunt lager runt mig. Febrilt letar jag efter mitt goda morgonhumör och något roligt att tänka på när jag stiger upp med den kissnödiga valpen men mest känner jag mig irriterad. Det kostar på att vara ”småbanssförälder” konstaterar jag och längtar lite smått tills lilla Lass har vuxit till sig. Snart bubblar det från vattenkokaren och jag häller upp morgonens första kopp te i den glada hundmuggen samtidigt som jag ser en strimma ljus himmel i horisonten. Hoppfyllt tittar jag mot ljuset och känner den tidigare irritationen lösas upp. En ny dag igen. Frisk och orörd ligger den lediga söndagen framför mig.
Valpen har fått upp farten efter frukosten och brottas med fröken Vi på köksgolvet. Jag sörplar mitt varma te och funderar över kursverksamheten och i vilken form av upplägg jag bäst möter varje hundekipage och deras behov. För det är sannerligen olika tänker jag. Självklart funderar jag en stund över mina egna hundars träning med och hur jag bäst möter dem just där de står i utvecklingen och utbildning just nu. Lilla Till som visat enorma färdigheter i den praktiska jakten nu är i en stabil uppåt pekande kurva där jag mest tillåter mig att glida med och surfa på vågen. Jag vet precis vad som behöver tränas mer i vardagen och har en tydlig plan för vad som kommer att ta vid för hennes del i pauser och efter den intensiva säsongen. Jag måste bara får säga det med, eller skriva rättare sagt, hur makalöst mycket en liten hund kan ha med sig i generna och hur rätt det blir utan att hunden egentligen verkar veta vad den gör och det häftiga i att få vara med och uppleva det. Inte perfekt och färdigt förstås, konstigt vore väl annars, men något bra i grunden redo att formas och styras rätt av föraren. Där är det igen tänker jag, vikten av att välja valp efter ändamål. Vetskapen om vad man vill använda sin hund till och vilka meriter eller specifika egenskaper man bör titta efter hos föräldrarna för att förutsättningarna ska bli så bra som möjligt. Att det sedan inte blir bra alla gånger i alla fall är en annan sak. Allt blir helt enkelt inte som planerat av olika skäl och orsaker. Lilla Till ska få träning i att sitta still och vänta när andra hundar rör på sig, ofta och länge, för den delen har hon definitivt inte med sig i generna på samma sätt. Hon är ju trots allt en cocker, som om det vore en någon form av ursäkt. Här får min roll i det hela ta större plats för att forma och styra upp. Wish me luck! Den unga gula däremot har betydligt lättare för det, retriever som hon är. Med det inte sagt att det inte behöver hållas vid och tränas. För att använda ett gammalmodigt ord så tycker jag också att grunden till ett bra ledarskap, som i sin tur gör att att den passiva delen av jaktarbetet fungerar tillfredsställande, läggs väldigt bra runt just sitt och stanna kvar. Det mest grundläggande av det grundläggande. Förr var jag noga med det, rent av nitisk, men med åren och åldern har jag blivit betydligt slarvigare med den delen av grundträningen som jag så själv ivrigt förespråkar. Jag har nog känt att det fungerat bra ändå. Tillräckligt bra skulle jag kunna hävda men min analys landar ändå i att det behöver göras ännu bättre. Jämmer. Men det är väl aldrig för sent för förändring och bättring tänker jag och med tre unga hundar under två år är det dessutom nödvändigt skulle jag vilja säga. Så jag vet därför med tydligt vad jag ska spendera mörka vinterkvällar på. Jag dricker upp den sista slurken te till en nygräddad fralla och känner det goda humöret spira i kroppen. Dagen är välkommen. Jag är redo. Namaste.
Foto i inläggets rubrik, Oliver Karlsson
