Note to self

Anpassning pågår. Kvällarna har återigen blivit riktigt långa och så här i inledningen känns det som värst, eller mest, tänker jag och tittar på klockan som bara är kvart över sju när den borde vara bort emot nio. Det är skönt att det är lugnare för all del och att det finns gott om tid att sitta ner och låta tankarna landa. Men det är långsamt med. Jag planerar att leta upp en av halogenstrålkastarna och ställa ut för att lysa upp den nya trädäcket. Jag ser framför mig hur kvällarna ska ägnas åt diverse lydnadsövningar tillhörande mitt ”sjuhelvetesmassalydnadsprojekt” där ute på trädäcket och rastlösheten hållas stången. Möjligheterna torde vara obegränsade om bara fantasin och vädret är med mig. Om inte annat har jag lilla Lass som lär se till att rastlösheten inte kommer ha tid att göra sig påmind ens en gång. Hon har haft lektion två i koppelvana nu och vi har väl ett tag kvar till läget då koppelhanteringen är avkopplande och kopplet hänger i en mjuk glad båge framför mina knän samtidigt som hon trippar på vid sidan utan att nosa i marken eller kryssa framför mina fötter om en säger så. Men vi har framtiden för oss och idag kom vi i alla fall mer framåt än bakåt så framstegen har inte låtit vänta på sig. Imorgon ska vi försöka oss på lektion tre. Planen är att jag ska ta ut riktningen och hon följa med mig istället för tvärtom som det varit hittills. Note to self. Inget är omöjligt!

Jag tränade Besta en stund med. Antalet träningstillfällen den senaste månaderna är lätt räknade. Det har varit så mycket jakt. Och jobb. Och nödvändiga vilodagar för hundarna. Det är väl en form av träning dem med i och för sig, jakterna, för vi plockar med oss bra kunskaper från det. Bygger erfarenheter. Men den där vanliga vardagliga träningen har jag saknat. Den där jag tar hundarna en i taget och försöker jobba på det de behöver mest för stunden. Vilket är typ allt när det gäller Besta.

I alla fall.

Det blev ett pass idag. Jag byggde tre linjer åt henne med terrängskiften och sedan blev det ett pass med styrda markeringar. Hon tuffade på. Som ett stabilt ånglok. Kort och samlad galopp. Jag undrar om hon någonsin blir snabb? Fast jag vet att hon kan springa jättefort. När det behövs. Vet att farten finns där när det är viktigt på riktigt så det ligger väl hos mig att göra träningen mer betydelsefull för henne förmodar jag. Vara lite fantasifull och tänka lite utanför boxen och framförallt plocka med henne ut i nya miljöer och träningssammahang. Det behöver både hon och jag. Alternativt går det faktiskt att nöja sig med kort galopp med förstås. Insikt.

Av någon anledning dök ett gammalt blogginlägg upp i mitt flöde idag. Jag lägger ut delar av texten här för det känns liksom lika aktuellt nu som då jag skrev det efter en träning en grå novemberdag för några år sedan.

 ”Vi jobbade med närsök och hålla området och pratade ännu mer om det. Filade på förståelse och hur, när och varför. Att se hunden och tänka vind och inte styra hunden fram till en exakt punkt. Att som förare släppa kontrollbehovet. Hundarna måste trots allt får chans att ta egna initiativ och utveckla den egna förmågan att plocka vittring och arbeta med vinden. Det behöver vi förare jobba på, att ha koll på vinden, ta hänsyn till den och ha förståelse för den. Bästa sättet att lära sig det är att inte veta var apporten ligger. Att bara få ett område angivet att skicka hunden till och inte få reda på att ”apporten ligger tre meter till vänster om granen”. Det händer nämligen något nästan magiskt med oss i träningen då. När vi måste släppa kontrollen och inte ”vet” tvingas vi istället att ha koll på vinden och läsa hunden och därefter lösa uppgiften tillsammans med hunden under de förutsättningarna som ges. Först då blir det på riktigt.”

I en artikel i Damernas värld på nätet läser jag om kontrollbehov och tänker att det går igen i hela samhället. Behovet av kontroll och rädslan att göra fel. Precis som i hundträningen.

Katarina Gospic, som är hjärnforskare och bland annat har skrivit boken Hjärnbalans – digital detox i en uppkopplad vardag, säger:
“– När vi kollar upp i förväg vilken restaurang vi ska gå till eller vilken mascara vi ska köpa, så skapar det en känsla av kontroll, men det leder också till att vi eliminerar den dagliga exponeringen för osäkerhet och minskar risken att begå vardagsmisstag. Det är detta som är trial and error, det mest basala i inlärningen. Vi har tagit bort den träningen och när det väl händer något som vi inte kan kontrollera blir det väldigt jobbigt.”

Känns det igen?