Lass har inte lyckats lära sig hundluckan än. Om någon vippar lite på den kan hon gå igenom men är den stängd är den totalt stängd i hennes värld. Jag vet inte varför det är så svårt. Hon som i övrigt är så kavat och kvicktänkt borde ju listat ut hur den fungerar för längesedan kan jag tycka. Kanske har hon fått en smäll på nosen när hon försökt öppna och någon annan gått åt andra hållet? Nu blir hon kvar antingen på utsidan eller på insidan om hon inte lyckas gå igenom luckan exakt samtidigt som lilla Till eller Besta. Det händer men det är inte särskilt ofta. När jag kommer på att hon nog blivit kvar på utsidan och gläntar på luckan så hon kan komma in blir hon väldigt glad och skyndar in i värmen i köket där hon kastar sig i bädden eller på mig. Hon har fortfarande inte lärt sig luckan men jag har lärt mig en sak. Att jag måste ta med henne ut på gräsmattan direkt så hon kissar för det har hon tydligen inte tid att göra när hon är ute med de andra och sitter utanför luckan och väntar på att bli insläppt. Lilla Till har faktiskt också lite luckproblem. Hon klarar fortfarande inte den nya luckan som tillkom i höstas, den som går åt andra hållet och saknar den lilla fönsterrutan i mitten. Mission impossible anser hon, luckan är inte som den ska och hon kommer varken fram eller tillbaka. Men hon är bättre på göra oss uppmärksamma på problemet än vad Lass är, hon skäller uppoffrande efter hjälp om hon inte kommer in. Det är väl både bra och dåligt tänker jag, smart av henne att göra sig hörd när hon behöver hjälp men risken finns att det spiller över så hon använder sig av det vid fel tillfälle tänker jag och minns en av mina första golden som blev en utmärkt trädskällare efter att en skytt sköt ner en fasantupp som satt på en gren i en gran åt henne och hon lärde sig att det lönade sig be om hjälp.
Jag har jobbat min sista dag innan julledigheten nu. Det känns bra att få vara lite helledig några dagar även om jag trivs bäst med den vanliga vardagsordningen. Men lite fint ändå att få utrymme att ta in julgranen, steka köttbullar och gå långa vinterpromenader, lösa en bok och se på film och göra allt det dör jag ser framför mig att jag ska göra lediga juldagar men som sällan blir av för att jag hittar på något annat. Men det gör inget tänker jag, det är väl känslan av julledighet och att kunna göra som man vill som är det viktiga.
Det är lugnt i slottet ikväll. Alla hundar vilar eller sover tillsynes nöjda med dagen och slottsherren och jag pysslar lite på var sitt håll medan vi lyssnar på radiosporten som ingen av oss egentligen är intresserad av men sportjournalisterna glada röster blir ändå till lite trivsamt och hemtrevligt brus i bakgrunden. Jag plockar lite i bokförinngspärmarna och känner mig nöjd. Jag tror jag för en gångs skull är i kapp och väl förberedd inför bokslutet. Några saker kvar bara innan jag kan släppa pärmarna helt komma till ro bara Några verifikationer att kolla upp och några uppgifter att skicka till revisorn för avstämningen innan allt är klart så vi kan bocka av och stänga boken för i år. Ännu ett år till handlingarna tänker jag tacksamt och staplar pärmarna på varandra. Ett år av sådant jag vill jobba med och trivs ypperligt med. Få förunnat och jag är evigt tacksam för möjligheten. Tänk förresten så många pärmar och så mycket papper det blir under ett enda år av ett enda litet enmansföretag i det som skulle bli det papperslösa samhället. Det blev visst inte riktigt så, jag tror ingen riktigt vågade ta steget och släppa taget om manuella utskrifter och papper prydligt instoppade efter varandra i pärmar och register. Det känns betryggande att ha dem så, tillgängliga om det behövs. Nästan säkrare med, bättre att lagra dom i verkligheten och inte i ett moln som är helt avhängigt fungerande teknik och uppkoppling för att vara pålitligt och säkert. Att förlita sig helt på tekniken känns både vanskligt och hotfullt. Papper i pärmar och en buffert med kontanter under madrassen är mer min melodi. Fast man kan verkligen fundera över det där med lagringstiden och utrymmet. Hur många träd som går åt och hur många rum som behövs. Sju år, minst, ska alla bokföringspärmar sparas och det blir en hiskelig massa papper och pärmar på några år redan i mitt enmansföretags blygsamma storlek. Vi har hyllmeter efter hyllmeter med bokföringspärmar på övervåningen. Några av dem har fyllt sju år nu men jag har inte kommit mig för att rensa undan dem men det lär nog bli nödvändigt för att ge rum till tjugotjugotres pärmomgång. Det står också tydligt i anvisningarna att bokföringen ska spara MINST sju år, men det framgår inte om åren efter sju är frivilliga, en rekommendation eller ett måste? Tolkningsfråga kanske. Jag tycker sju år borde räcka gott annars får vi nog bygga ut eller hyra lager inne i byn. Så jag väljer att tolka åren efter sju som frivilliga. Nu blev det MÅÅÅL i radion men jag vet inte i vad men jag väck ur mina tankar.
Så här i slutet av året är det som sagt dags för bokslut för företagsdelen men det blir också nästan alltid ett liten sammanfattning av året som gått på det personliga planet. Det finns alltid anledningen för en stunds reflektion tänker jag och så här i mörkret i årets slutfas finns också tiden att låta tankarna falla till ro. När jag tänker på det här året (som har varit bra på det personliga planet även om jag givetvis önskar en fredligare värld och med generösa mindre maktstyrda människor), har jag tänkt och funderat en hel del över utvecklingen som skett inom det området jag verksam i och vart jag står i det. Jag är ingen bakåtsträvare, hävdar inte envist att det var bättre förr för det var det verkligen inte. Väldigt mycket är så mycket bättre nu. Men. Något är åtminstone annorlunda och vissa delar var kanske lite bättre förut. Det fanns mer tid för trivseln runt hundträningen tycker jag, mer av den avslappnade gemenskapen runt träningsträffarna. Med den egna hunden som individ i centrum. Jag kan inte avgöra om det var mindre av resultatfixering eller om jag omgav mig med människor som var mindre tävlingsinriktade, kanske är det lite av båda? Helt klart känns det som utvecklingen mot tävlingsresultat har varit enorm de senaste åren och att förare ställer sjukt höga krav på sig själva(och sina hundar). Jag står lite med en fot i varje läger, jag gillar ju utveckling men undrar vart vi egentligen är på väg om det här är vad vi verkligen vill? Utveckling ÄR bra, strävan att hela tiden prestera bättre är också bra. Tror jag. Men det finns ändå en gräns för vad som är okej och hur långt man kan pressa sig själv och sin hund utan att tappa det lustfyllda och det finns definitiv en gräns för vad som är okej att utsätta hunden för att nå dit man vill. Jag faller tillbaka på det jag såg mer av förut, till den roliga energigivande hobbyn utan skuldbeläggande och prestationskrav. Relationen till hunden och utvecklingen tillsammans med den mot de personliga önskade resultaten där hunden var inräknad, helt i avsaknad av jämförelse med andra. Är det ens möjligt nu? Sådant har jag funderat på under året och också över hur jag vill vara och verka i den utvecklingen. Hur jag ska stå kvar stadigt förankrad i det som är min övertygelse och hitta en lagom balans i det i förhållande till alla möjligheter som erbjuds och andras eventuella tyckande och förväntningar. Här finns det absolut spännande och intressanta saker att jobba med för mig, känslor och saker att ta tag i och reflektera över, tankar att tänka längre och vidare. Utveckla och fördjupa. Det vill jag göra 2024.