Expectation stand in the way of your observations
Tio kilo energi, eller vad hon nu väger, stormar in över köksgolvet, väcker den äldre hunden som vilar(vilade) skönt i bädden under bänken och rusar vidare mot den röda bollen som hon handlöst kastar sig över. Den äldre grymtar lite och rullar ihop sig igen. ”Småbarn”- säger han och suckar lite medan valpen lugnar sig när hon hittar en benbit att gnaga på. Han bor inne med oss nu. Den äldre hunden. Han klarar inte längre att hålla ställningen i flocken så vi hjälper honom med det, ser till att han slipper. Så väldigt gammal är han inte egentligen men med en sviktande hälsa och många unga hundar som gör sitt bästa för att ta så mycket plats de kan blir det för mycket för den äldre farbrorn. Det är fint att få åldras tänker jag, alternativet är så väldigt mycket tråkigare, men det är inte så lätt. Varken för människor eller hundar.
Vintern är inte heller alltid så lätt. Det är den tiden på året då jag alltid tror att jag ska hinna med allt det där jag inte hinner med annars. Eftersom vintern är relativt lugn i förhållande till resten av året. Men det blir aldrig så. För hela tillvaron har en tendens att gå i slow motion på vintern och behöver väl får göra det men det är lite frustrerande ändå och lite märkligt hur man kan längta efter att få tid över att göra saker och hur man sedan när man väl har tid inte kan hitta inspirationen för att göra sakerna man tänkt. Som om det är själva tidsbristen som ger mig drivkraften. Det där med drivkraft är för övrigt väldigt intressant tycker jag. Jag lär återkomma i ämnet.
Det är kall januarikväll igen, fast inte så kall som i förra veckans utan mer av alldeles lagom kall med tre minus så frosten hänger kvar i grenarna och snön inte töar. På dagen kom solen och värmde så snön droppade från taken och det porlade sakta och bekymmersfritt i stuprören. Dagsmeja. Den sortens tö är absolut helt okej tänker jag. Till och med nåra småfåglar ansträngde sig i solljuset och kvittrade lite försiktigt på något som skulle kunna vara början på vårmelodier. Det fick mig att tänka på att det bara är några veckor kvar tills lärkan kommer och drillar över snöfläckiga stubbåkrar och fält. Det kan vara något av de allra bästa vårtecken som finns, då när jag är ute med hundarna och plötsligt hör lärkans drillande och känner hur ljudet väcker livsandarna till liv samtidigt som jag alltid undrar om lärkan precis kommit eller om jag inte haft mitt medvetande tillräckligt öppet för att höra den förrän då. Just det får jag aldrig reda på men det är oavsett underbart att höra den.
Just nu känner jag mig lite sjuk. Eller som att jag möjligen kan ana att det är något som ligger och pyr men inte bryter ut. Först känner jag mig lite sjuk och sedan känner jag mig inte sjuka alls. Tre kvällar i rad har jag sagt det nu. Trott att jag ska vakna på natten med feber och vara sjuk på riktigt. Men inget sådant har hänt. En lindrig släng av migrän bara. Annars inget. Jag undrar om det är kylan. Själva vintern och arbetstimmarna ute i det kalla som tar på mig. Om kroppen gör av med så mycket energi bara för att hålla mig varm så jag rent fysiskt är slutkörd när jag kommer in på eftermiddagen utan att jag egentlige ansträngt mig. Kylan tar. Det vet man ju. Eller så inbillar jag mig bara alltihopa.
Fredag kväll. Alla vevradio och stormkök har sålt slut i butikerna i veckan. Efter överbefälhavarens uttalande. Fast vi uppmanas att absolut inte oroa oss och inte heller hamstra. Men möjligen förbereda oss. På vad egentligen undrar jag och tittar på den magiska solnedgången den här vintereftermiddagen bjuder på. Vi har ingen vevradio. Inget stormkök heller. Men vi har tillit och framtidshopp. Och tänk ändå vilken tröst det finns att finna i naturen och dagarnas gilla gång. Efter varje natt kommer ljuset tillbaka med en ny dag. Tvärsäkert och bergfast. Jag stället mitt hopp till det. Till dygnens stilla rörelse framåt och ljuset som vilar bakom det mörka. Alltid.
Namaste.
