Tio minuter Till

Kväll efter en bra dag på jobbet. Igen. Gånger två. jag slår mig ner vid köksön med valpen vid fötterna. Bänkar mig för läs och skrivstund medan middagen puttar på spisen och slottsherren bygger på projekt övervåning till medan 80-tals rock strömmar ut högtalarna och lyfter hela slottet. Den är helt fel för mig just nu egentligen. Hårdrocken. Jag behöver något lugnt omfamnande, gärna en dov lite monoton stämma som Cohens som får mig att varva ner och landa mjukt på min stol. Men ibland får man ta det som serveras bara. Gilla läget som det heter. För övrigt är det inte så dumt att varva ner till ACDC heller för den delen. Jag bläddrar runt bland krönikor, bloggar och sådant jag brukar läsa på nätet men saknar en av dem vars ord jag gillar mest. Kanske har hon semester tänker jag, eller influensa? Jag läser några av hennes äldre texter i stället, för att få ta del av ordens flöde och rytmen i dem. Nedvarvningen. Efter en stund är jag i kapp mig själv och känner hur både kroppen och sinnet slappnar av. Jag tror chokladteet gjort sitt till med, och valpen som sover gott och oberört trots ACDCs rockande. Jag gillar henne hela tiden, valpen, men frågan är om jag inte gillar henne allra bäst när hon sover. I alla fall just nu när jag är en aning trött efter arbetsdagen.

Det nya året har börjat med lite nya rutiner. Som brukligt. Emellertid börjar jag med nya rutiner nästan varje vecka så att det är väl inte direkt någon skillnad för att det har varit ett årsskifte. Möjligen är känslan skillnaden. Jag tar tio minuter Till varje dag nu det nya året. Nästan varje dag för det händer alltid saker som jag inte räknat med som gör att andra saker får skjutas upp för stunden. Som Tills tio minuter till exempel. Intentionen är god i alla fall och rätt många pass har vi ändå fått ihop hittills. Vi tränar på det vardagliga, vardagsbalansen, känslan och lugn och tillit till mig. Lugn är inte alltid det lättaste för en ung spaniel. Det är inte heller så att jag vill göra om henne till en retriever och dämpa hennes glädje och iver. Jag vill bara att vi ska var lite mer balanserade tillsammans och jag vil hjälpa henne att klara ”detförbannadesittet” också när det finns människor nära intill oss. Det ÄR svårt före henne. Något jag får acceptera och fortsätta jobba med. Vilket jag också gjort och gör. Precis som brukligt när man övar på något så ger det också resultat. I Tills fall med. Min fasta övertygelse är dock att vi ska fortsätta träna på det här i lugn och ro på hemmaplan och förts efter det i sammanhang med mycket människor. Inte ge oss ut i stora grupper för att vänja henne och behöva ”bråka” oss igenom det. Ett steg i taget. Det är verkligen värt att tänka på tycker jag. Jag träffar många hundförare här som kommit lite snett där. Haft för bråttom ut i grupper för att träna, kanske ändå med en god tanke om att träna i första hand lugn och passivitet. Men. Om hunden inte kan hantera det och relationen emellan hund och förare inte är tillräckligt stark för att stå emot alla intryck en sådan träning ger så är det väldigt stor risk att man hamnar fel i alla fall. Baklängesträning som ger en hund med stressrelaterade problem i gruppträning i sämsta fall. Värt att tänka på är att verkligen föröka läsa sin hund och förstå hur stark relationen och tilliten är innan man sätter sig i situationen. Inte hur man VILL att det ska vara utan hur det ÄR just för stunden. Om risken att något går fel känns större än chansen att det blir rätt så låt bli. Känner man sig tveksam över hur man ska göra så är mitt allra starkaste råd att fråga någon erfaren hundförare om råd eller att avstå. Glöm inte: långsamt leder också framåt!