En sorgsenhet full av längtan

Sol, vindstilla och överkomliga minusgrader. Så lyder dagens väderprognos från slottet. För säkerhets skull meddelar jag den inte förrän nu till kvällen när jag vet hur det blev. Felmarginalen blir mer hanterbar då och besvikelsen inte så uppenbar. Jag borde tagit tumstock med och mätt snödjupet men det blev inte så. Det varierar, snödjupet, men är tillräckligt djupt för att även stora apporter ska komma bort. Urusel vittring i lössnön blir det med så de två hundarna i eftermiddagens minigrupp fick verkligen slita för utdelningen. Träningen var genomförbar men snödjupet var verkligen på gränsen. Fröken Vi var med ute. Iklädd ullrock satt hon på en lånad ulldyna medan jag beskrev upplägget och lite till. Det borde varit helt okej men det var det inte. Det går sällan att sätta fingret på precis vad som var fel men känslan av hon inte mådde bra gick inte att ta miste på. Alltid denna oro. Inne i värmen igen sov hon ett par timmar. Med ullrocken på. Sedan kollade vi tempen och allmäntillståndet och då sa hon minsann att hon mådde prima och vill ha sin kvällsmat serverad helst omedelbart. Det fick hon vi såklart. Vi serverade direkt. Lättade över att hon verkar vara sig själv igen. Svansen gick, blicken var piggare igen och hon slutade snörpa på munnen. Skönt. Men vi håller ett vakande öga över henne för oron vill inte riktigt släppa taget. Pyometra?

Något har hänt. Nu menar jag inte med fröken Vi. Jag tänker på en kort videosnutt jag såg på U2 Instagramkonto där mina gamla idoler presenterade lite av en ny låt, Atomic city. Det är tiden igen. Tiden som har hänt. Åren som flytt utan att jag begripit. Dag efter dag efter dag har passerat. Jag ser det så tydligt när jag ser Bonos fårande ansikte och möter blicken hos en äldre med man så som den blir när åren passerat och fyllts med erfarenheter och visdom. I samma stund är det så uppenbart. Det har hänt mig med. Även om jag är elva år yngre än Bono. Åren har passerat mig med. Många år. Ansiktet börjar bli fårat och vemodet börjar slå rot också här. Jag förmodar att det är fint. En naturlig utveckling och en ny livsfas. Jag har inget emot åldrandet i egentlig mening men jag störs lite av kroppens övergång till ”den andra våren” och att behöva ha glasögon för att se innehållsförteckningen på varorna i affären. Och så vemodet då, den stillsamma stämningen av saknad och sorg över något man känner har försvunnit eller gått förlorat som Wikipedia beskriver det. En sorgsenhet full av längtan. Vackert. Jag ska nog klara av lite vemod med. Bara inte fastna i det.

Lass rapporterar från bädden vid mina fötter att dagen varit bra. Hon har lekt i snön, brottats med lilla Till och lurat av mig ett antal godisar genom att knycka sådant hon inte får ha(från bänkarna givetvis) för att sedan få dem utbytta mot en karamell. Hon vet hur en slipsten ska dras den lilla hunden. Men det är bra för Lass och hennes påhittighet är en nyttig kontrast till nyss nämnda vemod. Jag hinner helt enkelt inte känna så mycket av det för jag har fullt upp med närvaron. Tack för det Lass.