Så var vi snart tillbaka i den gråmulna verkligheten igen där termometern knappt orkade ta sig upp till tvåsiffrigt. Med det är helt okej det med. Det är trots allt bara väder. Valpen däremot, Lass Monster, vände åt rätt håll. Från gårdagens obstinata till dagens följsamma och kontaktsökande. Jag tackar för det förstås, njuter av den lillas närvaro och uppriktiga uppskattning. Vill inte riktigt, men måste nog ändå erkänna att det till stor del också har med min inställning att göra. Såklart. Uttrycket ”man får vad man förtjänar” passar sällsynt bra tillsammans med hundarna. Den engelska motsvarigheten ”what you put in is what you get out” kanske ännu bättre. För det handlar verkligen om det, att man som förare behöver anstränga sig för att få ”det där” tillbaka. Jag vet inte om jag ansträngde mig så mycket mer idag i och för sig, men jag var mer närvarande redan i starten och så hade jag med mig en åtråvärd tennisboll som jag lät Lass leta efter intill mina fötter några gånger. Det visade sig vara en hit. Ett framgångskoncept.
Lyra är med mig i köket nu. Jag lagar mat och hon följer mig med stort intresse. Hennes intresse för matlagning har stigit med åldern samtidigt som hennes intresse för mig ökat. Vi har så mycket mer gemensamt nu, känner varandra väl och har utvecklat någon sorts stabilt och tryggt förhållande med tiden. Det har inte alltid varit så. Jag minns när Lyra var yngre och motsatte sig det mesta jag sa. Pälsvården till exempel, den har nästan alltid fallit på min lott och när ”the Queen” var yngre passade det henne inte alls att bli borstad och klippt. Att stå still var det inte tal om och det fanns tillfällen då jag såg det rycka misstänkt i hennes överläpp när jag inte gav med mig. Men mer än så blev det aldrig. Nu för tiden tycks hon till och med uppskatta när jag lyfter upp henne på bänken och plockar fram väskan med saxar och kardor. Det tar verkligen tid att bygga upp en riktigt bra relation tänker jag men i Lyras och mitt fall får jag nog medge att det tagit mer tid än vanligt. Vi har hafts våra duster och vi har behövt vår tid för att finna varandra. Men nu, några år och några veterinärbesök senare står vi stabilt och tryggt intill varandra. Jag tror faktiskt veterinärbesöken varit lite avgörande i det hela. Att ta sig igenom kriser gemensamt stärker. Vi har stått enade mot upproriska valpar med, hittat ett gemensamt intresse i att försöka hålla dem på mattan och tillsammans suckat högljutt åt deras jobbighet. Jag tror aldrig vi varit så enade som då. Och som vi är nu. Men det finns fortfarande undantag såklart. Finns slottsherren i närheten sjunker jag fortfarande rejält i grader. Men inte så långt som förut då jag förvandlades till osynlig så fort slottsherren klev in i samma rum. Och hon kan fortfarande vända hem från promenaderna om det är skitväder och slottsherren är kvar hemma. Men på det hela taget har vi funnit varandra. Och skiner solen och vi båda är på gott humör samtidigt skulle jag vilja säga att vi oslagbara. Till och med oskiljaktiga.