Sjutton varma grader

Och jag tror inte det är sant. Äntligen! Sjutton tranor på fältet, vitsippor och tusentals myror i stacken också. Det är fint. Men i dag droppar det sakta mot fönsterrutorna, ett stilla vårregn stänker lite försynt och jag möts av doften från fuktig jord när jag slår upp ytterdörren och tar ett djupt andetag. Det där med djupa andetag har tagit en central plats i mitt liv märker jag. Att vara medveten om hur jag andas och då särskilt de där djupa andetagen har kommit att få en betydande roll. Andas gör jag hela tiden såklart men med hjälp av den mer medvetna andningen blir det lättare att hitta lugnet när stress och oro gör sig påminda, eller då migränen slår till och jag behöver kontrollera det onda. Den medvetna andningen är en viktig del i hundträningen också tänker jag. I den delen av hundträningen som jag jobbar inom handlar det mycket om att hitta rätt sinnesstämning och balans och kunna bevara lugnet och koncentrationen inför massa retningar i kombination med hög motivation. Det är lätt att dras med där. Följa hunden i förväntan och hamna för högt. Jag tänker att det inte går att korrigera bort en felaktig sinnesstämning, det är få individer som överhuvudtaget är mottagliga när stressen slår till och det är ingen myt att det inte går att vara stressad och koncentrerad samtidigt. Det är helt sant, du är antingen det ena eller det andra. Hunden med. Istället behöver vi hjälpa hunden att hitta lugnet genom att vara lugna själva. Stadiga och tryggt förankrade. Din egen stress och obalans går odelat direkt vidare ner i hunden. Så. Jag säger det igen, vi måste börja hos oss själva. Bli medvetna om vår egen sinnesstämning, om vi själva har lugnet som behövs för att förmedla det vidare till hunden. Den medvetna andningen är en del i det. En hjälp på vägen.

Jag upplever ofta att hundförare är väldigt otåliga. Har svårt att bara vara och vänta. Vill vara effektiva och passa på och allt bvad det kan vara. De har svårt att vara stilla och lyssna på instruktioner eller titta på andra hundras arbete utan att plocka fram mobilen eller passa på att hantera hunden med diverse olika sidoövningar och aktiviteter. Ibland undrar jag om de inte är sig själva de faktiskt sysselsätter, om det inte är förarna som har svårt att vara stilla och passiva och inte hunden. De aktiverar sig ur tristessen som kan uppstå i väntan. Ärligt talat, hur många klarar att stå i kö i mataffären utan att missnöjt tänka för sig själv ”nu valde jag fel kö igen” och plocka fram mobilen. Och vem sitter i väntrummet hos tandläkaren utan att passa på att slösurfa eller svara på ett mess? Det kanske inte är ett problem egentligen, det är väl så vi låtit det bli men det är helt klart ett problem med den typen av rastlöshet när man tränar hundar. Kanske alldeles särskilt när det gäller träning och jakt med retrievers där det är väldigt mycket väntan och ställs höga krav på lugn och tystnad i väntandet. Vi som förare måste jobba med oss själva med det, finna lugnet och balansen i sinnesstämningen före vi kan förvänta oss att hunden ska klara av det. Än mindre kräva att de ska klara av det. Hundarna behöver det och vi själva behöver det troligen mer än vad vi är villiga att erkänna.

Det händer att jag ser det väldigt tydligt. Hur hund och förare speglar varandra och oron och nervositet går som en glödande tråd emellan dem. Ibland är det en hund i obalans som ger en obalanserad förare. På gränsen till frustration. Det är lätt att tänka att allt skulle bli bra om bara hunden lugnade ner sig. Det skulle det såklart men det är fortsatt vår uppgift att hjälpa till med det om hunden själv inte har förmågan att göra det. Kommunikationen från föraren behöver vara lugn men tydlig och en motpol till hundens sinnesstämning. Jag brinner lite extra för det här med kommunikation hundar och förare emellan. Som bekant. Och jag jobbar ständigt på att bli bättre, tydligare och lugnare i min framtoning övertygad om att lugn ger trygghet för både människor och hundar. Ett evighetsprojekt men otroligt givande.

Jag ser ett annat mönster tydligt nu med. Otvivelaktigt. Om mig själv. Född i en storstad och sedan uppvuxen i ett mindre villasamhälle visste jag det ändå. Tydligt och klart. Det var landsbygden som var min plats, bland skog och mark och fria vidder. Och djuren. De intresset har funnits där hela tiden det med. Dragit mig i en bestämd riktning som om den varit förutbestämd. Det är ingen slump att jag hamnat där jag är tänker jag, att jag gör det jag gör. Det är djupare än så. Ursprungligt. Ändå tog det runt femtio år att komma fram till det. Märkligt ändå tänker jag. Att det är så svårt att lita på magkänslan.

Snart är det dags att plocka på sig regnjackan och ge sig ut här. Jag ska bara fördela lite tabletter till olika hundar och stoppa om valpen för frukost sömnen innan jag kliver ut i vårregnet med min arbetskamrater. Ett par timmar i skog och mark med fritt utrymme för tankar och reflektioner som varje morgon. Jag hoppas bara vi slipper möta vildsvin. Jag överraskades av dem häromdagen då jag gick och filosoferade längs en stig nedanför ett rätt högt berg och någon plötsligt varnade hotfullt ovanför oss. En bit längre upp stod några vildsvin på en klippavsats och de var definitivt inte nöjda med min och hundarnas närvaro så det blev till att öka på stegen. Jag föredrar att vildsvin på lite längre avstånd och jag gillar definitivt inte att ha dem ovanför mig. Eventuellt väljer jag en annan stig idag, för säkerhets skull ifall de har kultingar vid berget. jag vill ju inte gärna stöta mig med dem i onödan.