Inte värre än vanligt
Mörkret har lagt sig runt slottet och fåglaran har slutat sjunga för dagen. Det är tyst och stilla och det enda jag egentligen hör är vindens susande i ekarnas kronor och löven som prasslar när valpen tassar runt för att hitta göra kvällstoalett. Kvällarna är så där korta som de blir varje år i april när klockan flyttats fram till sommartid. Korta därför att vi är ute så länge att middagen blir sen och tiden när vi ätit klart inte ger mycket tid över till något annat än att kissa och gå och lägga sig. Det är underbart med de långa ljusa vårkvällarna, jag har verkligen längtat, men det är ändå med ett visst vemod jag vinkar av vinterns mörka kvällar. Jag uppskattar dem så mycket mer nu, blir inte rastlös på samma sätt som förr och undrar varför. Men jag tror mig ha svaret klart. Tror mig veta att det beror på att jag de senaste snart fyra åren jobbat utomhus året om. Välfylld av det dagsljus som finns att tillgå känns mörka kvällar inte alls lika långa och rastlösa. Snarare behagliga. Eventuellt har det lite med åldern att göra med, att min energinivå är lite lägre men det tror jag inte. Vill inte tro.
Jag förstår inte det där med tid. Med åren som går. Gör någon det? Med sol i sinnet tar jag mig an dagarna och tänker framåt. Men nog finns skuggan där även om jag försöker ignorera den. Den som påminner om att alla de dagar som kommit och gått är det som varit livet och att så mycket runt om i samhället känns tungt och en aning hopplöst. Hur ska det bli, med klimatet, krig och gängkriminalitet? Ala dessa konflikter. Med huvudet upp och blicken framåt fortsätter jag den inslagna banan mot fred, vänskap och en tillvaro i vänligare ton. Kan inte alla bara vara snälla mot varandra? Och mot sina hundar tänker jag vidare när jag funderar över det stundtals prestigefyllda förhållningssätt som förekommer lite här och var i hundvärlden. Jag förvånas över hur långt en del hundförare verkar beredda att gå för att uppfylla drömmar tillsynes omedvetna om pressen de lägger över på hundarna som aldrig bett om samma sorts karriär. Det är mycket vi begär av de fyrbenta och det är väl okej men det ligger ett ansvar på oss att göra det rätt och riktigt.
Det regnar och regnar och är lera precis överallt. Inomhus med. Men det är inte värre än vanligt i april och som de brukar sägas så kan det inte regna för mycket före midsommar. Men jag undrar ändå just nu. Vårbruket kommer så långt efter, också i den lilla trädgårdsskalan för husbehov. Jag tänker på det när jag tittar på de torra grenarna efter de vissna perennerna. Som vanligt har jag inte höststädat trädgården och inte vårstädat heller för den delen så jag får väl börja i den änden. Ge utrymme och plats för det nya gröna skotten som ivrigt letar sig fram i blötan. Den ljusgröna färgintensiva årstiden är här och det ska blir fint med lite färgprakt som motpol till allt det grå och lerfärgade. Lass är lerig hon med. Den svarta lilla kroppen har intorkad lera längs nosen hakan och frambenen. Det faller väl av lagom till imorgon när jag ska dammsuga tänker jag och låter det därför vara precis som det är. Utan åtgärd. Den intorkade leran beror på att hon gräver en del i hundhagen när hon vistas ute, särskilt då de andra gått in och hon blir ensam kvar ute. Ensam blir hon för att hon fortfarande inte lärt sig hundluckan, vad är det med den här i övrigt snarat lilla hunden som gör hundluckan som obegriplig? Härom dagen trodde jag hon lärt sig igen för plötsligt var hon inne med de andra vid två olika tillfällen under dagen. Det var då på tiden tänkte jag i min lättnad över hon löst problemet. Det var fel förstås. Uppenbart var det bara någon nyckfull tillfällighet som gjort att hon tagit sig in för sedan dess har det inte hänt igen. Massor av andra saker händer däremot med henne tiden för hon är kvicktänkt och snabb och hu d sos er till att få saker gjort. Slottsherren säger att jag måste sluta behandla henne som en småvalp och ställa högre krav. Han kan möjligen ha en liten poäng där så jag jobbar hårt på att sluta curla.
Jag står där ute i trädgården med Lass för den sista rastning men det är inte curling, det är nödvändighet tänker jag. Jag väntar på henne i mörkret medan hon omsorgsfullt undersöker gräsmattan. När jag vänder mig om för att gå in igen när ärendet är uträttat ser jag lilla Till ligga i fönsternischen i hundrummet som en elegant designad prydnadshund. Det var såklart inte tanken att fönsternischen till det nyinsatta fönstret skulle användas som viloplats för cockrar. Men det var så det blev. Riktigt snyggt blev det med om jag får säga det själv. Lilla Till pryder verkligen sin plats.
