Time to say goodbye

Våra plikttrogna tre små hönor sköter sitt jobb. En ruvar troget, en är på gång och den tredje värper ett perfekt ellipsformat ägg varje dag och livet i den lilla hönsflocken rullar på dag efter annan. Vi hoppas på kycklingar snart. I en annan del av trädgården bekymrar jag mig en aning över tystnaden i fågelholken närmast staketet. Ungarna som hördes högljutt för några dagar sedan har tystnad och jag tror direkt det värsta, Döden. Att något hänt föräldrarna så de tjattrande ungarna blivit utan mat. Jag står som bäst och lyssnar efter liv när en blåmes lockar från grenen ovanför mitt huvud. Blåmesen flyger fram till holkens öppningen men vänder direkt vid dörren. Jag undrar om det var en av föräldrarna eller en ny lycksökare som letar bostad. Så slår det mig att ungarna kanske inte alls är döda utan att de flugit ur boet, redo för livet utanför. Så klart det är så tänker jag och gläds åt öppningen den tanken ger mig. Jag vill ju så otroligt mycket hellre liv än död och fågelungar flyger ju förr eller senare ur holken. Ut i livet. Lite längre bort i hålet i den slitna gamla björken är det fortfarande fullt liv. Talgoxungarna skriker och manar på sina föräldrar som flyger i skytteltrafik med små insekter för att hålla barnen nöjda. Det har ett jäkla sjå tänker jag och känner mig tillfreds med att mina ungar flyttat ur boet för flera år sedan. Ett jäkla sjå var det men väldigt roligt förstås. Kärleksfyllt och intensivt. Jobbigt när det pågår men inget jag skulle vilja varit utan. Förutom några få sekvenser av tonåren när vi balanserade på knivens egg osäkra på utgången. De stunderna kunde jag tänkt mig att varit utan. Nu ligger ändå de erfarenheterna väl förpackade långt ner i min ryggsäcken, som en påminnelse och insikt om att livet inte alltid är lätt men att det allra mesta ordnar sig med tiden.

Så är det med träningen av hundarna med tänker jag. Det är inte alltid så lätt och inte lätt att veta om man gör rätt eller fel. Men i det stora sammanhanget är hundträning bara som en fis i rymden och inget att hänga upp sig på eller gräva ner sig i. Det viktigaste med att träna hund måste väl ändå vara att ha kul tillsammans och göra saker av och med glädje den tiden man får tillsammans? För den är sannerligen kort. Allt för kort tänker jag medan jag plockar med hundarnas pass inför eftermiddagens vaccinationer hos veterinären. Med en tår i ögonvrån ser jag raderna av vaccinationer i bruna Mers pass som fortfarande ligger kvar tillsammans med de andras innan jag lägger undan det. Jag plockar undan fröken Vis pass med och känner trycket över bröstet. Också hon har lämnat oss sedan någon vecka tillbaka. Hennes ryggskada gick inte att få ordning på och smärtlindringen hjälpte inte. Det blev tid att ta farväl. Förutom att vi förlorat vår supernanny har vi förlorat en trogen följeslagare, vän och arbetskamrat och inte minst en eminent jakthund. Det blir tufft för de andra hundarna att axla hennes roll och för oss att vara utan henne. Men dagarna rullar obönhörligen vidare, livet levs och vi får hänga med glada över den tiden vi fått och får tillsammans med våra fyrbenta vänner.