Med åtta minuter tillgodo sladdade vi in innan vallokalen stängde för att lägga vår röst i valet till Europaparlamentet Sällan har jag varit så oengagerad i ett val som i det här valet och jag kan plocka fram en hel räcka av dåliga bortförklaringar till varför men stannar vid att det blev som det blev den här gången. Jag fick lagt en röst i alla fall. I sista minuten. Men i tid.
Jag har slagit mig ner i skuggan på den nya altanen för att skriva en stund. Det är inte så varmt att jag behöver skuggan, snarare tvärtom men det blänker så hopplöst jobbigt i skärmen när solen ligger på. Och så behöver jag lä, för de friska vindarna som härjat de senaste dagarna har slitit i mig tillräckligt. I lä intill husväggen sitter jag bra medan valparna leker under vårt enda äppleträdet. Det blir många i år. Äpplen. Om nu inte något händer med karten så de ramlar av. Just nu ser det lovande ut i alla fall. Jag hoppas på både äpplepajer och kräm. Om bara rönnbärsmalen håller sig undan. Pal biter Lass i öronen så hon skriker och så blir det lite jaga över gräsmattan en stund för att avleda bitmanövern. Nöjda dröser den sedan ihop i en hög under trädet igen och fortsätter tugga lite på varandra. De två kan får umgås en del under kontrollerad lek för de är jämnstora och i samma viktklass. Tänk så betydelsefullt det är med en lekkamrat tänker jag och förundras över hur de bär sig åt som bara har en valp och inga fler hundar. Hur går det med hundspråket, lekutvecklingen och energiutloppet? Förmodligen alldeles utmärkt skulle jag tro det är bara att det känns ovant och annorlunda för mig. Det är lite annorlunda med att ha ”vårvalp” som jag har i år med. Våra senaste valpar har kommit på sensommaren eller väldigt tidig vår. Det är verkligen utmärkt med valpleverans lagom till maj men det finns väl baksidor med det med förstås. En av dem är att maj är så mycket av allt. Åtminstone för mig. Det är full rulle, långa utedagar och mest vackert väder. Förträffligt men lite lurigt för det är lätt att missa en liten valps stora sömn och vilobehov. Jag försöker ha koll på det. Lägger in Pal på dagarna när jag jobbar och begränsar utetimmarna en del. Han behöver inte hänga med mig hela tiden, han behöver sova. Till största delen löser det sig av sig självt eftersom han sover när jag jobbar och jag jobbar en hel del den här årstiden. Jag lyfter blicken från datorn och följer deras lek en stund. Ett spännande prassligt eklöv från i höstas upptar deras uppmärksamhet ett tag, Lass äter några grässtrån och Pal släntrar upp på trädäcket och slår sig ner under min stol. Han släntrar verkligen, har en skön gungande gångstil med sina långa valpben. Borta är den knubbiga valpkroppen och istället har jag en ranglig unge med öron som viker sig åt alla håll. Han påminner en aning om den fula ankungen och är definitivt inte den bildskönaste valp jag haft. Inte heller kan jag stoltsera med att han är öppen och orädd, tuff och kavat och hänger med på allt tillsynes opåverkad så som vi helst vill att valpar ska vara. Eller åtminstone vill att de framstår som i alla fall. Men alla är inte så. Lille Pal är en mjuk kille som helst håller sig i tryggheten på hemmaplan i sin egen flock med sina egna människor. Han har inget större behov av något annat just nu, världen räcker till precis som det är. Han påminner en del om min som när han var liten, han som helst gick hemma och pysslade och byggde. Gärna med en kompis eller två såklart men helst i tryggheten på hemmaplan. Han är vuxen sedan länge nu och av försiktigheten syns inte längre något till. Snarare tvärtom. Det säger mig igen att det mest löser sig med tiden. Tid, tålamod och trygghet är receptet. Även med små valpar. Och Pal är givetvis alldeles underbar precis som han är.
Trygghet får man mycket av äldre trygga förebilder tänker jag och lät därför Pal gå en liten promenad tillsammans med våra pensionärer. Tryggt, stabilt och hyfsat långsamt blir det i deras sällskap. Om de alltid är så bra förebilder vet jag inte däremot. Lyra med med sin hörselnedsättning och mycket selektiva hörsel rör sig och för sig precis som det passar henne och lyssnar när det behagar, och det är minsann inte särskilt ofta. Lakrits ska bära på precis ALLT och helst bada precis överallt med. Idag simmade han i krondiket och hittade en död råtta som han bar med stolthet och värdighet som om den leriga råttan var en av de dyrbaraste skatter. Lille Pal var imponerad och nog väldigt sugen på råttan men som tur var hade Lakrits inga tankar på att dela med sig av den. Den ligger i soptunnan nu. Råttan. Tätt försluten i dubbla soppåsar med lera och allt. Det stod emellan brännbart och kompost. Jag valde brännbart
Pals bästis, unga Lass har så mycket åsikter. Så fylld av tyckanden. Men allt eftersom dagarna går börjar vi ändå tycka mer lika. Om samma saker. Jag känner hur jag börjar nå henne på ett annat plan. Än är det alltför tidigt att säga vad det blir men det känns om än inte helt bra så väldigt mycket bättre. Med oss. Vi är närmare ett ”vi” nu. Jag ställer också en rätt stor förhoppning till att mognaden brukar landa efter de första löpen med eftersom hon inte löpt någon gång än lär det dröja innan jag kan utvärdera just det. Livet med henne blev också lite enklare när hon lärde sig hundluckan och inte längre behöver specialanpassning och egen grindvakt som släpper henne in och ut. Men allting har en baksida och sedan hon listade ut luckan har hon ett självförtroende långt utöver det hon redan hade förut som var alldeles tillräckligt bra. Inget är omöjligt tycker hon nu och det har hon delvis rätt i för om man bara ger sig sjutton på att klara något så brukar det gå. Hon är nu en mästare på alla sorts grindar och hakar vi har här hemma, kan snurra på lås och lyfta övre byglar, putta med tassen och sätta emellan nosen när grinden fjädrar tillbaka. Det enda hon inte rår på än så länge är hårt spända gummistroppar. Tur för oss.
Förresten hittade jag Pal på soffbordet förut. Och livet lunkar vidare..