Julidagarna kommer och går. Det ostadiga sommarvädret fortsätter på samma nyckfulla sätt och sommarkänslan vill inte riktigt infinna sig. Men. Det är alldeles utmärkt passande väder för hundträning och ingen behöver bekymra sig för hundar i varma bilar. Det finns alltid fördelar. Jag laddar som bäst för att ta mig an en hyfsat obokad dag. Valpen laddar för dagen genom att jaga en morot över köksgolvet. Leken verkar ha förvandlat moroten till en giftkobra eller farlig skorpion som ska övermannas och oskadliggöras. Han vinner såklart, valpen, får död på sitt byte och äter upp det under ljudligt krasande.
Jag tittar ut över den regntyngda växtligheten. Det gröna frodiga. Aldrig har en väl en juli varit så frodig. Och så regnig. Men det förändrar egentligen inte min inställning till sommaren. Jag älskar den ändå. Högaktar årstiden och ljuset och dagarna med uppehåll blir desto mer uppskattade. Som gårdagen då vi kunde hålla dag två av sista lägret innan semesteruppehållet i växlande molnighet med regnjackorna långt undanstoppade. Trött och nöjd sammanfattar jag tankar och intryck nu, glad över att ha ett jobb jag verkligen trivs med. Ett jag valt själv och jag är nöjd med att ha tagit vårsäsongen och mig själv i mål. För också när man brinner för sitt jobb blir man trött. Eller kanske just därför? Nu stundar ett par veckors ledighet och egna hund aktiviteter och det ser jag fram emot. Jag ser inte riktigt lika mycket fram emot att Besta troligen kommer börja löpa vilken dag som helst så det kanske inte blir riktigt så mycket med de hundaktiviteter jag tänkt mig. Men så är det att ha tik. Helt självvalt är det också så jag har inget alls att gnälla över. Lyra, drottningen, som är i full gång med sitt löp är på väg igenom höglöpet nu. Det ska bli skönt när det är över, alldeles särskilt för unga Lad som tyckt det varit riktigt jobbigt den här gången. Det är det där med förändringar i flocken tänker jag. Som påverkar lite extra. Nu när inte bruna Mer finns längre har det blivit lite obalans i gruppen och Lad har fått(eller tagit) sig en annan roll i flocken. Lite mer vuxen men också lite mer osäker i sin nya roll. Stressnivån i den unga cockerhanen har varit påtaglig och han har behövt extra mycket stöd och styrning de här dagarna. Men nu ör det på väg förbi och Lad kan få sova ut. Lyra har också behövt lite stöd och styrning hon med för hon har sannerligen inte gjort det lättare för Lad med sin ihärdiga och intensiva uppvaktning av honom. Den utvalda.
Pal har gått över till att tugga på ett oxöra nu. Ligger vid fötterna och håller fast oxörat med framtassarna och gnager frenetiskt. Jag undrar lite över de oxöronen. Jag hade råkat beställa fel och fått oxöron Extra Large i två pack istället för vanlig storlek i åttapack. Jag funderar över hur jag kunnat missa det i beställningen och jag funderar över hur stora öron svenska kor egentligen har. De här öronen är enorma. Jag undrar om någon kört dem i mangel och tunnat utan dem ordentligt kanske? De är verkligen orealistiskt stora. I klass med älgöron. För Pals del spelar såklart inte storleken någon roll. Örat räcker längre och det skadar ju såklart inte, det är väl mer att det inte känns så trevligt att ha halvtuggade uppblötta öron liggande lite här och var i slottet. Tuggpinnar är lite trevligare på så vis för liksom grillkorv så påminner de mig inte så mycket om själva djuret bakom produkten. Det är värre med de halvtuggade öronen där den döda kons närvaro liksom blir mer påtaglig. Lättlurad som jag är funderar jag inte nämnvärt över djuret bakom tuggpinnen och korven. Inte alls faktiskt men det blir en helt annan sak med ett avkapat öra utan tillhörande kropp. Så dumt.
Han har badat igen med. Pal. Han gör det så fort han får tillfälle. I allt. Slänger sig med bästa goldenanda ner i varenda dike och gärna vattenpölar med. Hoppar, studsar och kastar sig på mage. Jag behöver inte fundera över vattenpassionen. Däremot funderar jag över att göra slag i saken och skaffa den där slangvindan. För han behöver spolas ren. Det har som bekant regnat mycket det senaste med och vissa delar av slottsträdgården har haft vattensamlingar stående. Speciellt på ett ställe där slottsherren harvade i våras och jorden fortfarande är lite bar. Där i den grunda vattensamlingen har Pal hittat en spabad. När jag glömmer honom en stund är han där. Gräver, plaskar och kastar sig. Överlycklig och fruktansvärt smutsig rusar han sedan in i slottet eller kastar sig över mig. Det får följder. Skurhinken och tvättmaskinen står standby och redo och mitt humör bli av den sämre sorten. Inte så mycket på grund av valpen, det finns ändå mycket positivt i gyttjebad och vattenpassion, mer för att jag blir så sur på mig själv som inte har koll och lyckas glömma det där spabadet varje gång vi går ut i trädgården. Han är speciell med det här med vatten och lera Pal, för att vara en av våra labradorer. Jag undrar om han har en goldengen dold i sitt förflutna. En gyttjebadabde gyllene hund långt bak i stamtavlan kanske?