Något väldigt viktigt

Jag har kommit på mig själv med att tycka väldigt mycket om augusti. Svala nätter och varma dagar, fukten efter den lätta dimman om morgonen, de kilometerlånga stubbåkrarna och möjligheterna med dem. Färgerna och dofterna. Avkopplingen och lugnet som infinner sig efter den betydligt intensivare högsommaren med stora förväntningar. Allt faktiskt. Skulle kunna säga att jag älskar augusti men älskar är ett lite för stort ord för mig. Men jag tycker väldigt mycket om i alla fall. Det är lite av en nyhet för mig för sensommaren har mest varit förknippad med vemod tidigare. Känslan av att något tar slut. Sommaren alltså och friheten den innebär. Så är det inte längre. Visst vemodet finns där som en tunn dimslöja men den överväger inte. Är mer som ett välkommet inslag av tacksamhet över årstiderna. Jag slår upp fem av slottets sex ytterdörrar på vid gavel och släpper ödmjukt in det sista av sommaren. Jag äter jordgubbar med, med tanken i bakhuvudet om att det kanske är årets sista så jag äter dem extra långsamt. Utan störning.

Vilken fin dag på jobbet igår ! Långt från vemod. Jag fick träffa Åke, Tassa, Lyra, Brodie och Pricken och grillas i sol och tjugoåtta varma grader. Fem härliga unga hundar med framtiden framför tassarna. Unika individer allihop med olika sätt att uttrycka sig på och förmedla vad de vill. Små ledtrådar i deras beteende och utförandet i övningarna för oss att ta fasta på för att forma dem vidare in i träningen. Labradorer allihop idag, lite ovanligt faktiskt. Deras mattar och hussar var med också förstås, fina de med, engagerade och djupt involverade i de unga telningarna. Underbart och precis som det ska vara. Nu ska jag får förmånen att få fortsätta följa dem under nästan ett år och det ser jag fram emot med hela mitt hjärta. För det är med, hjärtat, jag har svårt att inte låta känslorna vara med. Och svårt att se varför jag inte skulle låta dem vara det. Jag ser fram emot resan hur som helst och få fortsätta fånga upp ledtrådar efter vägen.

Lass(less) Monster gav mig också några ledtrådar på morgonrastningen. Pal hjälpte till. Någon väldigt viktigt hade varit i löven under ekarna. Uppenbart någon superviktig. Det nosandes , undersöktes och nosades igen. Morgonrastningen fick helt enkelt vänta för det här var tydligt prio ett. De var ledtråden jag fick, inte så mycket mer. Jag kände ingen doft såklart. Såg inget heller. Men jag tror jag kan veta ändå. Eventuellt. För härommorgonen låg det en liten baj på trädäcket. Nittionio procent säker på att det var en igelkottbajs har jag spanat ordentligt. Särskilt på Pals nattliga kisstunder(han behöver fortfarande ut en extra gång ibland) Men jag har inte såg något , inte hört någon igelkott krafsa eller dess små tassar när den kliver iväg över gruset. Nu undrar jag ändå. Ledtråden var tydlig och stark från hundarnas sida. Vem som än varit under ekarna så är det ingen av de vanliga gästerna i alla fall. När jag tänker efter har Lad sagt att det bor någon under boden ett tag med. Igelkott tänker jag nu. Det är klart det är den han känt. Eller så har jag helt fel med bajsanalysen. Kanske en småvessla? Vi får se.

Sedan jagade Lass Monster den stora kaninen genom trädgården och så var vi tillbaka till monstertiteln med full styrka. Jag undrar om jag mött min över man? Eller överhund. Jag pendlar emellan hopp och något som kan närma sig känslan av förtvivlan. Men så är jag envis med. Tänker att det var väl ändå själva f..n om jag inte ska reda ut henne. Det går så himlans bra på gräsmattan när det bara är hon och jag så det kompenserar upp rätt bra och är ju trots allt en bra början, och hon är ung än och så vidare. Jag peppar mig själv med det. Dessutom är hon den bästa av utbildningar för mig och min personliga utveckling. Bara en sådan sak. Nu ska jag se till att rigga slottsherrens ”kanindragare” så ska vi nog få ordning på monstret under ordnande former. Ha!