Vaknade med migränliknande huvudvärk. Men någonstans där bakom lyser ändå solen. På benen igen efter några tabletter och en stunda vila. Tacksam över lättnaden som följer när något ont går över. Dagen gick vidare bättre än den startade. Saker och hundar föll på plats allt eftersom och jobbet tog vid. Glad hundar och människor, sol på himlen och sinnet men galet så varmt det blev. Väntade på åskan som aldrig kom. En frisk svalkande vind dök upp i alla fall och gjorde kvällen njutbar på alla sätt. Vi gjorde ett försök på duvorna igen. Tog bössor, hundar och duvsnurran tillsammans med gröna kläder och sjal för ansiktet. Inte hjälpte det. Duvorna höll sig på avstånd i grantopparna. Anade ugglor i mossen förmodligen. Kanske var vi avslöjade trots förklädnad. Jag kunde inte låta bli att fundera över duvorna, Om de sitter kvar i grantopparna om det väntande åskvädret med rekordregn ändå kommer. Håller de sig kvar då? Sitter som dränkta katter och gungar in stormen eller tappar de taget och ramlar ner till någon väntande lika genomblöt hungrig räv. Eller söker de skydd någon annanstans. Just nu funderar jag på att söka skydd någonstans eller i alla fall vara varsam för fyra vildsvin går i ärtåkern i den tidiga morgonen. Tre vuxna och en grillgris. Just där på åkern är det väl rätt okej att ha dem för jag ser dem. Men resten av dagen. Var håller de till när hundarna oh jag traskar runt i markerna. Vill helst inte dyka på dem inunder en gran eller någon annanstans heller fr den delen. Ett är säkert i alla fall. De r bra på att hålla sig undan för det är ytterst sällan vi stöter på varandra. Jag tänker på det lite, så vana både vi och hundarna blivit med vildsvinen med åren. Minns för kanske femton år sedan då vi häll jaktprov i marker där vildgrisarna börjat etablera sig och hälften av retrievrarna inte vill gå ut i söket på grund av vildsvinsvittringen. Nu längre märker jag inte att någon hund, varken egna eller kursdeltagares reagerar på grisdoften. Den har nog blivit vardagsmat och ett ordinarie inslag för hundarna här i Västsverige.
Nästa morgon stormar valpen in i köket med hela kroppen. En mindre virvelvind. Happy days! Livsglädje och villkorslös kärlek i morgontimmen. Älska livet, fånga stunden och allt det andra. Valpar är mästare på det. Inga sorgsna miner där inte. Inte här heller egentligen men bomberna över Gaza får mig att tappa tron på mänskligheten och så skulle jag leta fram ett foto till ett inlägg och snubblade över några bilder på fröken Vi och Mer och då kändes det i hjärteroten. Älskade hundar. Vad jag saknar dem och det fina vi hade. Med de fyra unga och slottsherrens andra fyra hundar rullar dagarna och livet vidare och jag är inte det minsta sysslolös, faktiskt så lite att jag knappt hinner tänka på det och inte riktigt hinner med det ledsna heller. Det som behöver få lite utrymme och ta sin plats korta stunder ibland. Jag saknar dem gräsligt mycket faktiskt. De två hundarna. När jag tänker på dem. Så jag undviker det tänket i möjligaste mån. Bruna Mer var min första cocker och tillsammans tog vi de första trevande stegen in i spanieljakten. Vilken värld som öppnade sig! Han var också min själsfrände och så allround som jakthund och hund. Sällan har jag haft en hund som passat mig så bra och som kommit mig så nära. Det fanns där redan från början, från första veckan tillsammans. När man en gång upplevt det söker man såklart det igen. Den känslan och den hunden. Även om det aldrig blir riktigt det samma vill man ha det så lika som det bara går. Det är svårt förstås. För sådana hundar, den matchningen och sådana känslor växer inte på träd.