Godmorgon världen

Tar vägen om badrummet. Med lätta fingertoppar stryker jag på krämen som skyddar mitt ansikte mot många timmar i sol och vind, lägger lite färg på ögonfransarna och möts genast av en piggare blick. Det är så lite som behövs för att bli redo att möta dagen. Utanför dörren ligger dimman tjock. Sommarblommorna, de som finns kvar, lyser som små hoppfulla lampor i det grå. Valparna som inte längre är valpar leker på köksgolvet och jag drömmer mig bort. Ser mängder av jaktfoton på glada människor och hundar från gårdagens rapphönspremiör och jag saknaden efter min bruna Mer så det nästan gör fysiskt ont. Jag vill vara med! Med honom. Det är lika omöjligt som att månen skulle ramla ner så jag beslutar mig för att tänka framåt istället. Tittar på den lilla svarta cockern på köksgolvet och hoppas. Men i ärlighetens namn kan jag inte begripa hur vi ska få till den sortens samarbete jag och Mer hade. Eller ens komma i närheten av det faktiskt. Hon är inte han. Självklart. Det förväntar jag mig inte heller. Men ett träningspass med möjlighet att hinna andas och tänka en stund hade varit trevligt. Vilken berg och dalbana hon är Lass Monster. Utmanande. En rätt rolig sådan ändå.

Radioreportern meddelar att dimman ligger tät över Västsverige, vilket jag tredan konstaterat, att en kronhjort befinner sig på E6an på fel sida viltstängslet och att ett gäng vildsvin är uppe på vägen på ett annat ställe. I Palestina har massor av personsökare sprängts på olika ställen och konflikten mellan Israel och Palestina trappas upp igen. Jag funderar över hur bomberna kommit in i personsökarna och känner med människorna och allt lidande som finns. Mina bekymmer med en stark, busig cocker, ett lite för löskokt frukostägg och önskan om en större plats för kontorsgrejer ter sig oändligt små och betydelselösa i jämförelse. Det är nästan så jag skäms över att jag ens kan tycka det är ett bekymmer. Faktiskt skäms jag lite på riktigt och backar tillbaka. Det är verkligen inga bekymmer, det är förmåner tänker jag, att ens kunna välja att bekymra sig över ett ägg och huruvida en hunds utveckling går åt rätt håll eller inte.

I natt var det fullmåne och jag sov ryckigt och drömde intensivt. Jag vet inte om det är fullmånen i sig som gör det eller om det är ljuset jag störs av. För det var ljust. Nu när vi bytt sovrum i slottet lyser månen rakt in genom sovrumsfönstret som om något tänt en gatlampa utanför. Det är annorlunda eftersom slottet annars har tre kilometer till närmaste gatlykta och vi är noga med att släcka de utelamporna vi har om nätterna. Lite magiskt var det när jag väcktes på natten av drömmarna och fullmånen lyste starkt genom dimman. Rullgardin undrar någon, eller mörkläggningsgardiner. Nej svarar jag för jag har hela mitt vuxna liv bott utan gatlampor och sovit med naturen och rytmen till årstidernas ljusväxlingar. Jag inbillar mig att jag mår bäst av det. Fast jag undrar lite över om det verkligen är rätt när jag släpper ner enochenhalv Treo i glaset och väntar på lindring av huvudvärken. Kanske en rullgardin ändå, när månen lyser som starkast?

Jag skördar mängder av tomaterna från den självsådda tomatdjungeln nu. Den som varken tjuvats eller gödslat och knappt vattnats. Tomaterna blev lite sena men nu mognar ett gäng fram varje dag. Jag har lagt märke till att det bara är är olika sorter av cocktail och körsbärstomater som växer där. Inga av de plantorna med större tomater av normalstorlek tycks ha frösått sig. Jag undrar varför men kommer att tänka på att vi kanske bara hade småtomater förra året. Kanske är det den enkla och rimliga förklaringen. De små är många och goda i alla fall och håller vädret i sig ska nog alla hinna mogna fram. Pal har tröttnat på tomater. Han åt väl så många tidigare i somras att han ledsnade. När jag bjuder säger han nej tack eller tar emot tomaten men spottar ut den igen. Potatis tycker han däremot fortfarande om och att gräva i potatislandet är en av hans favorit sysslor. Han höll på med det en stund igår och var så upptagen med sitt att han inte märke att den stora kaninen och den lilla kaninen med grå lejonman satt några meter ifrån honom och tittade på. Han bryr sig inte så mycket om kaninerna när han inte gräver potatis heller för den delen. Jag har funderat lite över det. Tycker det är lite märkligt för han verkar annars ha en sjujäkla jaktlust i allt. Men kaninerna kan han sitta och studera långa stunder medan de hoppar runt på gräsmattan. Jag kan inte minnas att vi en enda gång behövt säga till honom att låta bli dem. Jag funderar på om det beror på att han i stort sett vuxit upp med dem. Om han lärt sig att de fyra trädgårdskaninerna tillhör flocken eller om han bara inte har så stor kaninjaktlust. Det förvånar mig att han inte triggas av rörelsen och deras guppande små svansar när de drar iväg över gräsmattan och gör små bocksprång. Han tittar bara. Följer dem med blicken men sitter kvar där han sitter. jag förmodar jag bör vara väldigt nöjd med det. Alldeles tillräckligt med jaktlust har han visat i andra sammanhang.