Något bekant

Ledig söndag och löven singlar från träden, virvlar i blåsten och sprider ut sig över marken. Det går fort nu, med lövfällningen. Och mörkret. Två ordentliga kalla frostnätter i förra veckan och lite blåst på det var allt som behövdes. Nu är det förvisso milt och skönt igen men det är över för löven oavsett. På förmiddagen denna lediga söndag blev det en spontan träning i de vackra höstfärgerna. Hundarna var duktiga men Besta lät meddela att det är i kallaste laget i vattnet nu. Åtminstone när det gäller att hämta tygpåsar. Jag klandrar henne inte, jakt och varmvilt är ju så mycket roligare. Men idag var det dummie som sagt. När vattenjobbet var gjort blev hon yster som en unghäst och kunde omöjligt sitta still utan studsade runt. Inte vet jag om det svala vattnet piggade upp eller om det var lättnaden över att ha klarat uppgiften men hon verkligen tokigt glad. Jag tror ocksp det delvis berodde på att kompisens golden var med. Det slog mig först efter en stund att goldenhundarna kunde vara orsaken till hennes glädje. Hon hade ju vår goldentik Vi som supernanny i nära två års tid och var själv lekkamrat till alla valpar i vår senaste golden kull. Jag tror faktiskt hon saknat dem för hon blev uppriktigt jätteglad idag. Hon brukar verkligen inte bry sig om andra hundar annars, inte vara så nyfiken på dem eller vara intresserad av att leka. Men idag så. Kanske passerar jag en gräns när jag förmänskligar hennes känslor inför goldenhundar så här, men när Lass kom ute lite senare och vi gick en gemensam promenad men alla hundarna blev jag än mer övertygad om min tolkning av Bestas glädje. Lass blev nämligen likadan och lika glad när hon fick träffa goldengrabbarna. Hon som också haft Vi som supernanny och trygghet under sin uppväxt. Hon visste inte riktigt till sig i sina försök att få med en av goldengrabbarna i leken. Självklart lyckades hon med det. Det är ju ändå Lass jag skriver om och hon brukar sannerligen se till att det blir som hon tänkt sig. Med det mesta. För att inte säga alltid.

På något sätt lyckades hon med det ikväll med. Öppnade en missad hasp, tog sina kompisar med och smög ut till butiken dit vi uppenbart glömt stänga grinden. Tyst och fint jobbade de, med Lass i ledningen såklart, medan vi intet ont anande åt middag i godan ro. Men när jag skulle diska efter maten mötte jag plötslig en pigg blick från ett svart litet huvud med en knallröd ny dummy i munnen vid grinden till köket. På andra sidan grinden fann jag sedan ett nytt ulltäcke och en vit dummy och sedan ett till hundtäcke i hallen på väg mot butiken och därinne fann jag en något besvärad Till som lite genererat viftade på svansen medan Besta bet hål i en fodersäck i stapeln vid dörren. Jämmer.