Godmorgon
Vaknar utan huvudvärk. På bättringsvägen. Så underbart skönt. Också en synnerligen enkel förkylning kan sätta en ur spel ordentligt. Det låter nästan lite gnidet att prata om en så banal sjukdom som en förkylning som om det vore något allvarligt vilket det såklart inte är alls. Men. Faktum kvarstår, den enda önskan när man är sjuk är att få bli frisk. Få tillbaka orken, gnistan och glädjen. Det är värt att tänka på alla friska dagar tänker jag, med ett oändligt mått av tacksamhet.
Börjar dagen med att lägga ut den här bilden på Widar och My. Kärleksparet. Nu håller vi alla tummar vi kan för dräktighet och nedkomst någon av de första dagarna i februari. Det är ett tag innan vi är där, innan vi ens vet om det blir valpar så vi får utrusta oss med tålamod igen. Lugn, tålamod och acceptans över det vi inte kan påverka. Men vi kommer stå med våra hjärtan öppna på vid gavel när de små kommer, om de kommer, ta emot dem med glädje, förundran och den oro man alltid känner för nya små liv. Jag ser drömbilden framför mig nu, svarta och gula knubbiga femveckorsvalpar som tultar fram över köksgolvet medan vårsolen lyser in genom fönstret, hur jag öppnar dörren mot världen för dem och de kravlar över tröskeln till ytterdörren. Det är den bilden jag ser. Jag väljer bort dåliga valpmagar, bajstidningar, mjölkstockning och en ständigt snurrande tvättmaskin. Dessutom har jag ingen aning om det ens blir gula valpar i kullen. Om det nu blir valpar. Inte för att det spelar någon som helst roll egentligen men efter att enbart ha fött upp goldenvalpar förut där färgen är en given del i ekvationen känns det en aning spännande att eventuellt kunna överraskas med olika färger i en och samma kull. Om jag föredrar gult eller svart vet jag faktiskt inte. Jag gillar båda. Och en bra hund har som bekant ingen färg. Eller?
