Jag är ett vakande öga

Det har varit en bra dag. Förkylningen har dragit sig undan och huvudvärken hållit sig borta. Jag har jobbat, några lagom många timmar på förmiddagen. Jag är glad för det. För jag tycker verkligen om att jobba och kunna göra det. Tycker om det vanliga vardagliga, rutinerna. Och att få bestämma över dem. Forma så som jag vill ha det. Efter jobbtimmarna stoppade vi alla hundar i bilen och åkte tvärs över landsvägen där en Lena tagit initiativet till en träff för kullsyskonen i vår senaste goldenkull. Så fint att få se dem igen, både hundar och förare och dessutom tillsammans. Pal fick vara med på ett hörn också, en liten svart utböling i ytterkanterna. Han fick pröva ett tomtesök Pia fixat till. I tur och ordning fick hundarna söka i skogen och hitta- tomtar! En och annan pepparkaksgubbe och liten halmbock fanns det att finna med. Pal tittade på med stora ögon och sprang sedan, i vanlig ordning, som en galning jag när släppte i väg honom med ett varsågod. Han hittade en liten tomte och kom rusande med den till mig. Minst lika lycklig över den tomten som när han fann en and på eftersök tidigare i höstas. Blicken när han kom in med tomten var obetalbar, vilken lycka. Som ett barns tindrande ögon på julafton. Gulliga hund. En fin eftermiddag i sol och gemenskap blev det. Och Pal hittade faktiskt en pepparkaksgubbe med. Besta fick komma med lite mot slutet också, springa några linjer tillsammans med några andra. Fast en i taget förstås. Hon var glad. Lite i överkant. Hon har varit det den senaste tiden tycker jag, lite hoppig och studsig och svår att få i rätt balans och på rätt plats vid sidan. Happy happy! Jag vet inte så noga, om hon blivit så mycket stimmigare egentligen eller om det är jag som vant mig vid Pals stela kontrollerade kroppsrörelser och superfokus. Förmodligen är det en liten kombination av båda sakerna. Glad är hon i alla fall och jag gillar det men nu blir det glada lite på bekostnad av koncentrationen. Det håller inte såklart. Inte i längden. Men visst borde glädjen bejakas ändå? Lyftas. Får se om jag orkar vara lite strängare i morgon. Och lite tråkigare. Om det nu ska vara nödvändigt.

Det regnade när jag gick upp på morgonen idag. Blåst och ett lätt smattrande av regndropparna mor rutorna. Hundar kan så mycket, vet så många saker. Inte vet jag om det var regndropparna mot fönsterglaset eller det att de inte hörts slottsherren vakna än. Slottsherren betyder frukost, det gör inte jag, och nu sov djupt och tyst hela flocken fast klockan var mer än vanligt. Några vaknade och ville ut i alla fall men lilla Till som alltid brukar möta upp mig reste sig bara upp, snurrade ett varv och la sig i sin lilla runda favoritbädd igen. Inget sug på att gå ut alls. Jag tror faktiskt det är ljudet av regndroppar mot fönstret hon lärt sig. Hon vet vad som väntar, och hon gillar inte regn. Kan till och med tänka sig att vända in igen om det regnar mycket och kissa inne istället. Fast det är sällan det händer nu för tiden måste jag ändå säga till hennes försvar. Lyra gick inte heller ut, såklart och Lakrits och Lillie talade om att de sover till slottsherren kommer upp. Eller ner för trappan rättare sagt. De är mycket av vardagsordningarna de vet och känner till. Och så har vi Lad då. Som vet så väl när det är helg, som har järnkoll på dagarna slottsherren inte ska till jobbet och är så upptagen av det att han inte äter frukost. Han har helt enkelt inte tid utan väntar bara på att han och slottsherren ska hänga och hitta på roliga saker. De roliga sakerna innefattar precis allt som innebär att vara nära slottsherren. Inte så nog vad det handlar om egentligen men han vill inte försitta en chans till umgänge. Lakrits är smart då, läser det finstilta och äter upp Lads frukost de gånger det blivit godkänt och vi inte hunnit plocka undan den. Lyra äter i rummet intill och det är nog tur det för hon bryr sig inte om att läsa eller lyssna efter det finstilta först, hon tar för sig och blir trind som en liten julgris efter några dagar. Av den anledningen äter hon bakom grinden tillsammans med lika hungriga lilla Till och gulliga Lillie som inte släpper matskålarna förrän sista foderkula är uppäten. Lass äter i egen kupé för hon äter en foderkula i taget på cockras vis och skulle således bli smal som ett streck om hon delade mat kupé med någon eftersom hon utan tvekan hade lämnat över sin mat till vem som helst av de andra betydligt hungrigare hundarna. Förmodligen med någon form av gentjänst i åtanke. I sista rummet äter Pal och Besta. De hungrigaste av de hungriga. De två som kastar sig över maten som om de inte ätit på en vecka, sväljer innan de hunnit tugga och diskar skålarna så ivrigt att det smäller i väggarna. När alla skålar är tomma samlar vi upp dem och släpper i alla hundarna så de kan lägga sig tillrätta i mjuka bäddar. Hela flocken är som ett litet kollektiv. En samstämmig enhet. Jag är ett vakande öga över dem. Styr gränserna men inte innehållet.