Tiden är den springande punkten
Hundarnas livsglädje på morgonen. Deras sätt att möta varje dag. Eftersträvansvärt tänker jag och försöker känna deras odelade glädje över stunden just som den är. Oavsett väder och vad som händer runt om i världen. Svårigheten med att vara i precis just nu. Jag jobbar på den men är för tillfället mest i våren och sommars kursplanering och i tankarna om den eventuellt kommande valpkullen i februari. Och kanske, kanske lite i den stundande julhelgen med. Jag jagar lite efter julstämningen som inte vill infinna sig. Den väntar på snön tror jag, så mycket känslor vilar i vädret. Men med bara en vecka kvar till julafton börjar det bli lite bråttom med att hitta den. Inte en endaste julklapp har jag fixat heller men det ska nog bli tid till det med. ”Sluta skriva så gör vi något vettigt istället säger hundarna med bedjande ögon –vettigt som att ge oss ett gott tuggben eller ta oss med ut på en frisk och livgivande promenad”. Jag säger ja till båda men börjar med tuggbenen för det är mörkt ut än och jag vill undvika pannlampa och vildsvinsmöten.
När tuggbenen var slut gick vi ut. Ute var det skönt. Jag trampade många steg och långa rundor och uppskattade det stort. Finns det något bättre undrar jag, än att trampa in energi i kroppen, lösa världsbekymmer och låta idéer och nytänkande frodas. Promenader kan ärligt vara det bösta som finns. Den hårda vinden hade lagt sig och det ljusnade allt mer medan jag trampade på, solen anades i bakgrunden och vantarna var inte nödvändiga lpng stund. Decembersolen är eftertraktad. Jag ser bara två små bekymmer med den och det är att den står så lågt på himlen att jag mest har den i rakt i ögonen och rätt in genom slottets alla fönster så den eftersatta städningen visar sig på sitt allra mest ofördelaktiga sätt. Kanske behöver jag städa mig igenom julledigheten? Fast det är så mycket roligare att träna tillsammans med hundarna så det få nog blir det ändå. Jag känner inte av någon julstress eller så men jag kan känna ett litet sting av stress över att dagarna är så korta nu. Den ljusa delen alltså. Med åtta hundar i flocken att aktivera på vardagarna varav fyra är mina ungdomar som också behöver lite egentid och mental ”utveckling” vill inte ljuset riktigt räcka till. Jag övar på att acceptera det och tänker på forna tider när hundarna hade ett par månaders vila varje vinter. Den vilan har nog blivit bort rationaliserad hos de flesta och jag vet inte många alls som gör så längre. På sätt och vis tror jag det var riktigt bra, och nyttigt för hundarna med ett rejält avbrott. En smula tråkigt med förstås men det tror jag inte hundarna bryr sig särskilt mycket om med det drabbar nog förarna mer. Vintervila från träningen i all ära men det hjälper inte min ljusstress direkt ändå, för promenader och tillräckligt med rörelse ska ju hundarna ha i alla fall. De ljusa timmarna är den springande punkten. En hel del hinner jag med förstås, jag är ju trots allt väldigt lyckligt lottad med mitt hemmajobb som ger mig möjlighet att komma ut i dagsljuset varje dag. Så vem är jag att klaga? Igår han jag faktiskt träna alla fyra hundarna en stund och idag tog jag de två yngsta. Besta och Till fortsätter med teckenträningen, Besta gör framsteg och vi kommer allt närmare en fungerande och hållbar lösning. Hon tycker det är kul och bjuder till och tendensen att låsa sig har bleknat rejält. Lilla Till är en fröjd att träna. Alltid. En så käck liten hund. Kvicktänkt, motiverad och lösningsorienterad. Det sista kan förvisso ställa till det ibland eftersom hon kan vara snabbare på lösningen än jag men hon är i alla delar väldigt rolig att umgås med. Lass fick ett litet återfall och en släng av Lass Monster igår när jag tog ut henne. En aning obstinat och ”kan självig” gjorde att jag nära på tappade sugen men jag tog mig kragen och hunden under tukt och förmaning tills vi var på banan igen. Jag gjorde det misstaget jag lovat mig att inte göra igen då jag tog Lass sist ut av alla hundar när jag själv började bli både trött och frusen. En så oerhört dum kombination tillsammans med Lass som kräver att jag är på tårna. Hela tiden. Jag lärde mig från igår till idag i alla fall och tog Lass före de andra idag, och se då hade vi ett helt annat ingångsläge och monstret höll sig borta. Pal med, goa glada unga Pal. Ett kort pass igår och ett i dag. Följsamhet i form av ”följ mig för jag är nyckeln till varje dummie du vill hämta” och så några ”ut”- övningar, några markerade apporter med fördröjning och en och annan linje. Han hoppade några hinder med, frivilligt och spontant som en lovande unghäst på löshoppning och sedan avslutade han träningen både igår och idag med ett ordentlig bad med tillhörande simtur det iskall krondiket. Han simmar längs med i dikesfåran och bryr sig inte det minsta om den tunna isen på ytan. Galenpanna!
Apropå springande punkter hittade jag följande förklaring till talesättet av Thorulf Arwidson :
”Uttrycket ”den springande punkten” är en direkt översättning från tyskans ”der springende Punkt”, vilket egentligen bör översättas med ”den hoppande punkten” (eller den punkt som rör sig). Tyskans fasta uttryck är en översättning av latinets ”punctum saliens”, vilket går tillbaka på ett grekiskt uttryck som lär ha lanserats av Aristoteles när han försökte beskriva hur och var liv uppkommer i form av embryon. Han skrev: I vitan i ägget visar sig den blivande fågelns hjärta som en blodfläck; denna punkt hoppar som ett levande väsen”. Aristoteles och hans lärjungar hade studerat hur det såg ut inne i befruktade fågelägg. Denna iakttagelse ligger till grund för vårt sätt att uttrycka oss… ”nu kommer jag till den springande punkten”, vilket ju betyder att jag kommer till något avgörande eller synnerligen viktigt. Det är Aristoteles som har lärt oss det uttrycket. Tack.”
