Queen Lyra makes a statement
Ja men se där. Ett dygn senare och vi har både färdig gjorda julköttbullarm en skinka i kylskåpet och ett till hälften städat kök samt några ljusslingor till. En gran återstår sen kan julen komma! Slottsherren har fått upp utelamporna på boden och vi har promenerat och tränat hundarna. Vi slapp regnkläder med, bara en sådan sak. Annars är det lite si och så med vädret just nu, ingen julsnö så långt prognosen kan skåda men gott om julregn och friska vindar. marken är redan mättad så allt det nya regnet samlas i pölar på gräsmattan och mindre sjöar på åkrarna. Ingen av oss gillar det riktigt undantaget Pal som överlycklig badar i alla översvämningar han hittar. och det är många. Jag hoppas att allt detta vinterbadandet härdar honom och borgar för ett het liv utan vattensvans. Det är väl en rimlig förväntan ändå. De andra hundarna går runt översvämningarna, nöjer sig gott med det vattnet som skvätter upp på dem när det springer på det lite torrare vid sidan om vattenpölarna.
På dagens runda med Pal och Besta tog jag med en boll i jackfickan. Bollen använde jag för lite letaträning när vi kom till ett område med tätt visset gräs av rörflenstyp. Det är tätt och fint och rätt högt fast allt är visset och dött. Det växer runt ett dike bland lite sly och naturligt avgränsat med skogen på ena sidan och den höstsådda åkern på andra sidan. Alldeles utmärkt för lite koncetrationsträning. Jag har börjat introducera Pal i ”tillsammansträning” nu. Förra veckan gjorde han debut i gruppträning, under kontrollerade former för att stämma av lite och nu har jag tränat honom och Besta tillsammans ett par gånger. Han känns redo för det. Det är inte så avancerad träning rent övningsmässigt utan mer för att vänja sig att vänta på sin tur och sitta still medan den andra hunden jobbar. Med den enda bollen jag hade med ut gjorde jag några små sökövningar i gräset jag skrev om, Hundarna fick sitta och vänta medan jag gick ut och duttade runt i gräsområdet och stoppade ner bollen när det inte såg vilket inte var det lättaste eftersom både följde mig med hökblickar under tiden. Sedan fick de leta efter bollen i tur och ordning i det begränsade området på cirka femton gånger femton meter. Ingen söksignal och inga tecken, bara ett simpelt varsågod och göra jobbet själv. Skitkul enligt hundarna. Pal letar med sådan frenesi att jag måste försöka filma någon dag för att minnas längre fram, för när ha mognat och skaffat mer erfarenheter tror jag inte det kommer se ut riktigt som det gör nu och jag vill verkligen behålla den hör bilden på näthinnan. Så en film på det att spara ner kan absolut vara ett lämpligt hjälpmedel för minnet. Sedan körde jag några tomsök i samma området med. lät dem leta länge innan jag smög ut bollen. Vill ju få med uthålligheten reda från stat så att säga, lära dem att nyckeln till att finna är att ligga i och slita.
Det är något med tårar nu för tiden. Mina tårar. När resten av kroppen mest förvandlats till ett uttorkat ökenlandskap med mjuka sanddynor tycks all den lilla fukt som finns kvar samlat i hop sig i tårkanalerna. Jag har blivit så vansinnigt lättrörd. Känner ögonen svämma över bara av att se gulliga djur, träffa omtänksamma människor och framför allt bara av tanken på liv och död och allt det där stor. Ogreppbart. Jag plockade fram vår lilla julkrubba ur skåpet, den där figurerna består av små mjuka hundar. Det finns ett par vise män, en ängel, en herde och Jesusbarnet och det är när jag ställer ängeln på plats som tårarna vill leta sig fram. Ängeln ör nämligen aningen luggsliten, någon(lös Lyra) plockade ner ängeln i golvet för ett par år sedan och tuggade av vingarna och glorian och lite av öronen. Lyra som aldrig tuggar på något. Jag tror hon vill göra ett statement med att hon valde just ängeln, det skulle vara så typiskt Lyra. Nu rinner inte tårarna för att Lyra tuggat på ängeln men för att den skamfilade och luggslitna ängeln trots allt är en ängel och att livet går vidare med alla de skavanker vi har. Livet ändå. Sedan knäppte jag en bild p den lilla julkrubban och blir full i skratt när jag tittar på den och inser att det är en rätt typisk julpyntningsbild från vårt slott för bakom julfigurernas hänger två av påskens ägg kvar på hornet. Så väldigt likt oss att aldrig riktigt vara i fas med tiden. I samma stund inser jag att sommarduken med örter och blommor ligger kvar på matbordet i vita rummet fast julen står för dörren. Det i sin tur påminner mig om att den måste vara gräsigt dammig för jag kan inte komma ihåg att jag tagit av den från bordet för att skaka den eller tvätta den sedan vi la dit den. Talesättet ”bättre sent än aldrig” är absolut ett av mina favorituttryck tänker jag och börjar plocka bort bokföringen som huserat på duken och bordet sedan någon gång runt tidernas begynnelse.
