Vissa dagar kanske man inte måste vara en superhjälte utan bara göra det en vanlig människa klarar av
Med Besta framför fötterna och My vid min sida slår jag upp laptoppen. Klickar ett varv bland bloggarna jag brukar läsa, hittar lite inspiration i en av texterna, plockar med mig bitar ur den, klottrar ner några korta anteckningar på pappret som finns närmast till hands och lyfter tesilen ur muggen. Chokladte såklart. Det ultimata kvällsteet. På morgonen ska det vara grönt, gärna med en blommig ton. Man har sina ordningar tänker jag och minns att jag tog det sista av det kinesiska teet med hibiskus i morse. I morgon får jag leta i gömmorna. Något som faller i smaken ska säkert finnas.
Jag hoppas också att något föll någon i smaken på dagen kurstillfälle. Själv tyckte jag det var väldigt roligt, och skönt att vi äntligen kom till skott med staten av ett nytt sedan länge planerat kurskoncept i samarbete med EmmaSophie på Mindjoy. En kurs där vi kombinerar hundträningen med mental träning för hundförarna med förhoppning om att väcka (mer) intresse för vad vi som förare kan påverka och hur vi kan blir vår hunds bästa förare. Och vad vi konkret kan göra för att lyckes med det i verkligheten och inte bara i tanken. Det är lätt hänt att vi fastnar där annars. I tanken. Nu är vi igång som sagt och januarivädret var medgörligt och i allra högsta grad hanterbart även om det blev lite kylslaget mot slutet. Uppföljningstillfälle i slutet av mars och till dess gott om tid för reflektion och eftertanke för både deltagare och oss kursledare. Fast i vanlig ordning lär väl tiden rusa på så det inte blir riktigt så mycket tid till reflekterandet som jag tänker mig. Vi är igång i alla fall och det känns kul och motiverande. För att varva ner lite efter arbetsdagen tog jag de två yngsta och minsta svarta på en kort tur i . Skönt för mig med en avkopplande promenad och en förmodligen nödvändig aktivering av den svarta lilla storasystern som tidigare under dagen öppnat boxdörren och släppt ut sina två kompisar i vita hundhallen dör hon sedan bitit av sladden och kontakten till vibrationsplattan. Bland annat. Tur för henne att kontakten inte satt i väggen för då kunde hon blivit svartare än vad hon redan är. När hon ändå var igång hade hon dragit fram ett hundtäcke och bitit av ett benband med. Ska något göras ska det göras ordentligt. De två kompisarna satt uppflugna på fönsterbrädan och såg förfärade ut när slottsherren kom hem. Nu när jag skriver om det kommer jag på att jag flera gånger tidigare skrivit cockrana som sitter i fönstret i hundrummet. Som prydnader ungefär. Jag kom på att det kanske kan behöva en förklaring. Normalt sätt sitter givetvis inga av våra hundar någonsin på några fönsterbrädor. Jag tror inte ens de kommit på tanken. Men i den vita hundhallen är det lite annorlunda. Fönstret är stort och det sitter inte högt upp från golvet och i fönstersmygen står finns inga saker, dessutom är vibrationsplattan placerad framför fönstret vilket innebär att det bara behövs ett litet kort kliv från den upp i fönstret. Som en andra våning på liggbänken skulle man kunna säga. Så det är bara där vi har hundar i fönster. Det kan vara värt en förklaring känner jag för det slog mig att bilden som målas upp av hundar i fönster kan tolkas väldigt olika och jag såg framför mig hur någon i sin tur ser ett hus framför sig med inredning och en hundflock i allmänt förfall. Likt ett kattsamlare som låter katterna ta över hus och hem med soffor, köksbänkar, fönster och gardiner. Skräckupplevelse. Så har vi det inte. Vi har på sin höjd lilla Till liggande som en Sfinx i det låga fönstret i den vita hundhallen.
Vad gäller Till tänker jag också på att det verkligen händer något med hundar när de fyller tre år. Som de tar klivet över en tröskel och blir myndiga och till de förståndiga över en natt. Jag har upplevt det förut. Att det är någon magisk gräns runt den ålder. Plötsligt faller bitarna på plats. I och för sig kanske det inte är så plötsligt utan mer av en långt pågående process men likväl en markant skillnad efter den tredje födelsedagen. Där är Till nu och jag upplever henne betydligt mer vuxen och mogen än bara för en tid sedan. Skenet kanske bedrar, det där med treårsdagen kanske bara är påhitt från min sidan, en sorts placeboeffekt, likväl känner jag hennes förändring, Det blir skönt tänker jag, med åtminstone en vuxen hund i mitt ”stall”. Åtminstone en förståndig nog att inte öppna grindar och bita av elkablar och riskera kortslutning i både hemmet och relationen till sin förare.
