Monster på återbesök

Det är kanske att ta i att säga att lass är ett monster igen men lite grand av hennes monstertendenser har åter visat sig. Det gäller vattenträningen. Jag tvivlar i vanlig ordning. På min förmåga att komma överens med hennes styrka och kunna hantera hennes vilja. Det ligger lite som hjärnspöken hos mig. Monstervarningen. Lite svårt att förklara hur hon är i text så här förstås. Lass måste upplevas. Som ett hus i ett fint läge i en mäklarannnons så kräver on ett besök i verkligheten för att komma till sin rätt. Hon är absolut ingen problemhund, ingen stressad överaktiv snurrande spaniel som aldrig är stilla. Hon är tvärtom. Cool, motiverad, samlad och med god koncentration. Men hon har en vilja av järn och styrka över det vanliga och anser sig väldigt sällan ha behov av mig. Kan bäst själv. Hon är är helt övertygad om att hon klarar att lösa det mesta utan mig och jag måste tyvärr åtminstone delvis ge henne rätt där. Hon är bra helt enkelt, på det nästan allt. Det jag tvivlar på är som sagt min förmåga i kombination med hennes styrka när vi kommer i skarpt läge. Det vill säga på jakt med riktiga fåglar, skott och starka retningar. Det kan bli ett bekymmer eftersom jag redan nu sliter rätt bra i den vanliga dummieträningen, men det behöver inte bli det såklart. Än finns det hopp. I vanlig ordning hänger det på mig, Lass är en bra hund med en önskvärd och eftersträvansvärd mentalitet, bara aningen tuffare än mina tidigare cockrar. Lass har inga bekymmer med det här, det är det bara jag som har så det blir också jag som får ta tag i det om jag vill ha till en ändring. Kalla fakta. Jämmer.

Hundträningen är inte alltid lätt och det är det ingen som lovat att det ska var heller. Stundtals är det mer av utmanande art men det är helt okej så länge man fortfarande tycker det är kul och finner glädje av det. Glädjen är väldigt viktigt i sammanhanget. Visst kan det ta emot emellanåt men lusten måste finnas där bakom. Gör den inte det behöver man däremot börja fundera om det kanske är dags för en paus, en ny hund eller rent av ny hobby? Jag funderar inte i de banorna, inte än i alla fall för jag tycker det är genuint kul att jobba med hundarna, kul hela vägen. Till och med tillsammans med Lass. Men det hindrar inte frustrationen som dyker upp när jag inte bryter igenom. Dipparna som dyker upp emellan varven. Jag försöker se dem som lärdomar och utveckling för det känns mycket roligare än att benämna dem som motgångar. Så det så! Rätt mindset och kraften riktad framåt, hur svårt kan det egentligen vara?

Valpen sover vid mina fötter nu och jag passar på att sitta ner en stund. Han är aktiv. Jag med som regel så det gäller att passa på. Jag jobbar undan lite bokföring och tänker ett varv till över höstens kursplanering. Jag vill såklart inte tänka på hösten nu och jag vill absolut inte påminnas om att det bara är en dryg månad till midsommar när ljuset vänder. ”Säg det inte högt”- säger jag till kompisen som för det på tal för jag vill inte höra det. Jag vill stoppa tiden och konservera maj. Bromsa allt och hinna uppleva mer. Varje majdag vill jag det, varje stund i vårsolen. Men hur gör man?

För övrigt får det hemskt gärna regna om nätterna för det är gräsligt torrt överallt och sättpotatisen är fortfarande kvar ovan jord här för jag kommer inte igenom jordskorpan.