Make friends not war
Det är tidig morgon och jag går över ett grönskande hygge med morgonsolen i ögonen och hundarna runt mig. Plötsligt står han där framför mig på stigen, råbocken, majestätisk med sträckt hals tittar han avvaktande mot oss innan han tvärt vänder på klacken och försvinner in bland ungbjörkarna. Ögonblick som dessa är svårslagna. Stillheten, sommaren och djurlivet. Vi vandrar vidare och väljer en omväg för att undvika vildsvinskonfrontationer och promenaden tar lite längre tid än vanligt. Förmodligen tar den också extra tid eftersom jag väljer att gå lite långsammare, power walken får vänta för jag vill hinna ta in det jag har runt mig. Lyfta blicken från stigen och se sommaren och allt det andra.
När jag kommer hem igen är det full fart, snickarna bygger för fullt och hammarslagen ekar mot slottsväggarna. Slottsherren tar med Lyra på en shoppingtur för att fylla på butiken och slottet med mat och godsaker till både två och fyrbenta. Jag själv förbereder dagens kurs, småpratar lite med galenpannan Flow och tänker att livet allt är gott mot mig.
Kvällen bjuder på sådant där makalöst sommarväder igen, vinden har mojnat något, solen skiner och värmen är alldeles lagom behaglig med en fleecetröja på. Det är inte medelhavsvärme men ikväll är det så där alldeles perfekt lagom svenskt. Jag sitter på altanen och skriver igen, med ett öga ut över det nyslagna fältet för att se om älgtjuren kommer på besök ikväll med. Än så länge håller han sig undan. Jag tittar lite ut över det nyslagna och tänker på vilka övningar jag vill göra imorgon också när Bäst och jag ska ut och träna. Långa linjer lär det garanterat bli nu när fältet ligger fritt och nyslaget. Diagonala långa linjer tror jag bestämt. Kanske lite teckenträning med. Bäst lär garanterat ställa upp på vilken träning som helst. Alltid positivt och med på alla nya upptåg jag föreslår. Jag är lite sugen på att åka till någon sjö och träna också, Bäst behöver öva på att simma rätt ut i sjön. Mot horisonten och oändligheten. Det blir lite dåligt med det i dammen och de små skogstjärnarna vi brukar träna i. Vi behöver ut på öppet vatten både han och jag. Känna på atmosfären och se hur långt modet bär oss.
Vi pratade en del om det på kursen idag, om mod och om hur övning ger färdighet och trygghet. Om att hundarna liksom vi människor blir allt starkare, säkrare och modigare ju mer vi får öva. Bättre ju fler repetitioner vi får. Om vi, och de, får öva oss under schyssta förhållande med lagom delar krav, stöttning och bekräftelse. För få hundar och människor presterar bra under tvång och press. En korrigering när hunden är osäker och istället behöver stöd och uppmuntran kan får förödande konsekvenser för träningen och relationen. Jag föredrar att jobba med hunden istället för mot den. För till syvende och sist är det den goda relationen och kamratskapet mellan hund och förare som ger de fina resultaten. Love and respect!
