När man känner någon väl

Det är ännu en sådan där magisk sommarkväll och jag sitter med en mugg te och skriver på altanen. När jag lyfter tesilen ur muggen lägger jag märke till att det gröna, blommiga lösviktsteet ser ut precis som en näve av högräshacket som ligger kvar på fältet efter slåttern. Jag kanske borde pröva att gör eget te? En svensk sommarängsblandning kanske? Med toner av hö.

Jag var ute med Mer för en stund sedan. Vi tog med ett par bollar och gick en promenad runt de nyslagna fälten och övade lite markeringar och annat i kantzonerna. Den bruna spanieln trivs med egentid och lite träning tillsammans med mig även om han nog ännu hellre hade stannat hemma med den höglöpande Lyra. Fast när han letar efter bollarna i gräskanterna är han helt fokuserad och löptiken verkar vara helt bortglömd. Tur är nog det för bollarna är kniviga att hitta i det höga gräset även när man är helt fokuserad. Vi har en sådan där avslappnad runda tillsammans, jag märker att mina tankar svävar i väg lite ibland och det gör även cockern. Fast bara sådär precis lagom mycket, vi känner varandra väl och vet var vi har vararndra, då kan man kosta på sig att vara lite ”laid back” emellanåt tänker jag. Det är roligt det där med hur väl man lär känna varandra allt eftersom tiden går. Vi kommunicerar med varandra utan ord och jag känner det i stort sett som att Mer ”pratar” med mig när det är något han vill. Idag ville han gå ner till bäcken och bada efter några bollapporteringar. Inte så svårt att förstå kanske eftersom det var varmt och hans tunga hängde men det är sättet han säger det på. Den ordlösa kommunikation mellan oss. Han har varit bra på det sedan han var liten, med ögonen fästa vid mina redan från start var det lätt för mig att förstå och påverka honom. Han svarade så fint. Som en gång när jag skickade honom efter en markering in i en rishög och han letade en stund men komma tillbaka halva vägen mot mig och hämtade upp mig. Du får komma och hjälpa mig sa han och jag hängde med. Framme vid rishögen satte han sig och tittade bestämt upp mot en gren på ett träd intill högen. Där hängde dummyn, för högt för att han skulle nå. Han var märkbart nöjd när jag plockade ner den åt honom och vi gick tillbaka till utgångsläget. Jag tror inte på att på något övernaturligt när hundar ”pratar” men jag tror att kommunikationen med vissa hundindivider finns där väldigt naturligt. Personkemi måhända. Med lilla Flow har det inte riktigt varit så som bekant, vi har knappt förstått varandra alls. Fram till för kort tid sedan. Ungefär då jag beslutade mig för att det nog var dags att vi gick skilda vägar. Ödets ironi ville annorlunda och de senaste tio dagarna har någonting hänt mellan oss. Vi kan ”prata” med varandra på våra korta träningsstunder på gräsmattan nu, vi kommunicerar och Flow förstår vad jag vill och jag blir allt bättre på att förstå henne. Det är inte tal om att hennes blick är stadigt fäst vid min men ögonkasten kommer mer och mer. Hon söker kontakt med mig och samarbetar på ett annat sätt än tidigare. Kanske börjar mognaden komma ikapp. Jag har tänkt lite annorlunda med henne också, låtit henne vara mest med hundkompisar i hundgården och inte krävt något av henne mer än vid matningen morgon och kväll och vid de mycket korta träningspassen. Jag tror inte att hon varit mogen för mer. I alla fall inte utan att vi hamnat i konflikt med varandra. Måtte det nu hålla i sig…

Jag hittade den här texten på en sida om islandshästträning. Bara att byta ut ”horse” mot ”dog” och fundera lite kring budskapet.

“Every second you´re either schooling or unschooling your horse. There´s no in-between.” George Morris

Hmm..Med Flow är det definitivt så, därför får vi se till att umgås när jag kan vara helt skärpt. Det är väl säkerligen så med de andra hundarna med, mest hela tiden. De drar på sig små olater här och var när inte jag är sådär skärpt som jag borde vara. istället för bra inlärning blir det bra avlärning eller ännu värre dålig och fel inlärning? Men kanske olaterna också kan få kallas egenheter och var lite charmiga? Det är i alla fall betydligt mer avkopplande att tänka så för vem orkar vara sådär perfekt hela tiden.