Det var väl synd på så rara ärter!

Jag läser vidare i boken ”skärmhjärna” av Anders Hansen. Det finns mycket intressant att hämta där, och en del smått skrämmande faktiskt. Om hur vi påverkas och låter hjärnan ta genvägar istället för att verkligen lära det vi behöver bland annat. Vi borde vara mer rädda om vår hjärna och oss själva och sortera ordentligt hur och vad vi tar in. Jag läser också i en annan blogg, om en föreläsning och diskussion om mental träning och (o)sociala medier. Vad gör de med oss egentligen? Och hur många människor tappar inte både modet och koncentration när de surfat runt bland snygginläggen där? Jag har tagit ett beslut i ärendet nu, det jag kände redan för en tid sedan att det var dags att göra. Facebook får klara sig utan mig. Jag måste begränsa mig, jag har som sagts tidigare fullt upp med att hålla fokus och ordning på verkligheten. Verkligheten idag var ett besök med ”andcheck” inför höstens jakter, i fullkomligt ösregn, och ett återbesök med lilla Flows öga. Ögat som faktiskt ser en ljusning, i dubbel bemärkelse, infektionen är borta och synen finns kvar! Det ser ljust ut! Men riktigt helt bra kan ju inte allt vara så Bäst har slagit till med en lätt frambenshälta och är sjukskriven i fjorton dagar. Så det blir tack och hej till helgens jaktprovsstarter innan vi ens kommit dit. Det är inte mycket att göra åt det, jaktprov kommer flera och jag ska göra som en kompis sa och ” följa veterinärens råd till punkt och pricka” så Bäst inte drar på sig något långvarigt som vi får slåss mot hela jaktsäsongen. Fast visst känns det lite segt…

Medan jag sitter här och funderar rultar två grävlingar förbi utanför slottets trädgård. Där är de! De som vi misstänkt varit brottslingar här den senaste tiden! De ligger riktigt illa till nu båda två, efter att ha tryckt sig in i kaninhägnet, röjt undan fasankycklingarna och satt kaninerna på flykt. Vi har misstänkt och anat att det varit just grävlingar som varit i farten, särskilt sedan ett jordgetingbo blivit uppgrävt i kanten på gräsmattan. Det finns av förklarliga skäl inget utrymme för grävlingar i ett kaninhägn så nu är elstaketet påkopplat och vi ska komplettera med ett riktigt elnät runt hela hägnet. Förresten får vi nog dra ett runt hela slottsträdgården med för någon annan ovälkommen har noppat toppskotten på samtliga skott på ALLA de nysatta hallonplantorna. Emellanåt är livet på landet lite onödigt hårt tycker jag men jag tänker att jag nog ändå ska vara evigt tacksam att det inte är min försörjning det hänger på med hallonland och kaninhägn utan en mer en lyxig form av hobby enbart för nöjes skull. Fast det är fasligt gott med egenodlade solmogna hallon oavsett. Det känns lite motigt att sätta staket runt hela trädgården, både arbetsmässigt och utseendemässigt men något kommer att behöva göras. Jag undrar lite över varför jag tycker det känns motigt med det arbetsmässiga? Det är ju egentligen bara att sätta igång fast det tar emot. Är det kanske åldern som kommer springande och vräker sig över mig med full kraft? Som en påminnelse om att jag strax kommer att bli gammal och orkeslös. Troligen inte, det handlar nog mer om att fyra dagars jobb med sommarcamp och annat tar ut sin rätt. Vila är nog ett förnuftigt ord att ta till sig just nu och att sätta i verket. Så kan det byggas staket med full kraft efter det.