Vanans makt..eller det man gör mycket blir man bra på
Det är måndag kväll i slutet av augusti. En kväll efter en riktigt varm sensommardag där termometern landade på 28 grader. Väldigt skönt men samtidigt smått chockerande med dessa svängningar i vädret. Hösten tycktes komma redan för tio dagar sedan och jag har lagt långkalsongerna längst upp i lådan. Till ingen nytta visade det sig nu. Fast det gör absolut ingenting, jag hinner frysa hela vintern.
Idag var det ytterligare en kursstart. För unga hundar som gått kurs hos oss tidigare och vill träna vidare. Vi, eller åtminstone jag, pratade en del om det där att man blir bra på det man gör mycket. Det man gör många gånger. Det gäller såklart både bra och mindre bra saker. Så med andra ord borde men verkligen se till att sådant man inte vill att hunden lär sig och gör till en vana stoppas upp ganska snart. På ett eller annat sätt. Man borde kanske också fundera över att göra tillräckligt många repetitioner av det man vill lära hunden tillräckligt många gånger. Så att hunden verkligen får chans att lära sig det bra innan man börjar oroa sig för att den inte förstår, är obildbar eller att den behöver korrigeras och rättas till. Vi förare är i det närmaste världsmästare på att skapa problem av i stort sett ingenting och dessutom har vi en tendens att analysera sönder nästan varje rörelse hunden gör under en övning. Det är nog typiskt mänskligt tänker jag, att ha behov av att ha kontroll över minsta detalj, det är väl sådana vi är. Men vi borde kunna bli bättre på att släppa taget lite grand och spara de djupgående analyserna tills då de verkligen behövs.
Som med Flow. Vissa dagar funderar jag på allvar över om Flow är obildbar. Om det faktiskt inte går att dressera henne. Rätt omgående släpper jag dock de tankarna då jag vet att det obildbara i det här fallet hör hemma mer oss mig. Avsaknad av att förstå hur jag ska nå denna speciella hund på rätt sätt. Envist klamrar jag mig fast vid hur jag tränat tidigare hundar och hur jag brukar göra. Ibland funderar jag över om jag har svårt att tänka nytt. Att slå mig fri från det gamla och titta utanför boxen. Jag som normalt sätt gillar förändringar och nytänk. Jag får ta mig själv i kragen och slänga ordet ”brukar” åt sidan. Här gäller det nämligen att öppna sinnet och vara närvarande i varje minut utan gamla infallsvinklar och tidigare tyckande. Idag hade vi en fin stund Flow och jag. Hon är så mycket mer nöjd när hon får slippa tratten och vi tog oss helskinnade igenom ett träningspass på gräsmattan och var både nöjda efteråt. Visst finns det detaljer att slipa på, enorma mängder detaljer, men ändå. Och jag ska inte analysera sönder vår träning alls, jag lämnar den precis där den var och tar fäste på ordet nöjd. Jag var nöjd!
Bäst mycket lilla hälta har inte setts till på ett tag och det känns skönt. Idag gick jag ut med honom på kvällen tillsammans med en dummyboll för lite koncentrerad närsöksträning. Det passar bra när man inte ska springa för mycket. Han dansade som en yster galopphäst vid min sida. Stark och explosiv. Det visade sig i närsöket med. Det var ytterst svårt att få stopp på de snabba benen och få ner näsan i marken. Nåväl. Kanske inte mycket annat att vänta sig. Men ändå. Vi har verkligen tränat mycket på just det, massor av gånger genom åren, på att gå ner i fart och leta lugnt och koncentrerat. Ibland tycks det bara inte hjälpa ens med många, många gånger. Fast det går ju att vända på det där med. Man kan fundera över hur det koncentrerade närsöket sett ut om jag inte tränat honom alla dessa många gånger. Troligen hade Bäst skenet över marken som nyss nämnda galopphäst och lagt upp enorma sök för att finna en apport. Sockensök hade nog blivet en ny innebörd. Eller kommunsök rent av. Så jag får väl ändå tro att vanans makt och många repetitioner lett honom in på rätt väg, och att det här faktiskt är ett hyfsat gott resultat. Det är fortsatt inte bra men oändligt mycket bättre. Nöjd var det.
