”It’s better to know some of the questions than all of the answers” -James Thurber
I lördags var det återigen en fin dag med avslutande träningsjaktprov för vårens öppenklasskurser. Fin i så många bemärkelser att det blir svårt att nämna alla, så jag nöjer mig med att vädret var exemplariskt och stämningen bland deltagarna så där avslappnad och familjär som jag önskar att den alltid skulle vara.
Väl hemma igen tog jag våra egna hundar på en rastningsrunda medan slottsherren, Rota och Flow fick mata fasaner och se till slottet lite i största allmänhet. Efter promenaden tänkte vi oss en lugn grillkväll i Augustis sista solnedgång. Då är det inte jättekul att komma hem fram på kvällskvisten en fin och solig lördag och inse att slottet har tre skrapade fönster i stort behov av grundmålning innan nästa nederbörd kommer. Enligt Smhi skulle nästa nederbörd komma i rikliga mängder redan klockan fem nästa morgon. Så det var inget annat att göra än att hämta stegen och hugga tag i varsin pensel och färgburk och mycket motvilligt sätta igång. Efteråt infann sig dock en nöjd känsla och en förvåning över hur fort och enkelt en del saker faktiskt går när man väl tar tag i dem. Fast delar av solnedgången missade vi då den pågick samtidigt på baksidan av slottet. Nu hoppas och önskar vi att färgen hinner torka in innan morgondagens utlovade skyfall. Eller ännu bättre, att skyfallen passerar på behörigt avstånd från slottet.
Slottsherren och jag funderar och diskuterar en del ibland. Kanske är det mest jag som funderar och analyserar men slottsherren brukar inte vara sen att hänga på. Det är mycket som rör sig i mina tankar, om avel och tävlingsformer, bedömningsregler och annat. Om vad jag egentligen vill och vad jag har för mål med det jag gör, och om jag överhuvudtaget har några. Jag funderar på val av ras, avel, vilka provformer jag trivs med och så vidare. Som vanligt kommer jag sällan fram till varken några vettiga ställningstagande eller beslut. Allting har både fram och baksidor. Men det står tydligt för mig att jag trivs i sammanhang där människor är generösa mot varandra, där prestigen får stå tillbaka till förmån för trivseln och där målsättningen med träningen eller provformen är att vara ett team, människa och hund. Där hunden blir ens bästa vän och inte enbart ett redskap för framgång. Där alla är välkomna. Vad det gäller avel är det omöjligt ännu lite knepigare. Jag vet vad jag har min målsättning, vilken typ av hundar jag vill föda upp. Men jag vet inte riktigt om de hundarna finns i verkligheten? Om det är ett realistiskt mål. Kanske har jag orimliga krav. Så mycket ligger i vägen, hälsoproblem, mentala brister och annat. Jag vet att perfekt inte finns, lika lite hos hundindivider som hos annat i livet. Men ändå. Jag skulle kunna nöja mig med näst intill perfekt, gott och väl, fast jag är tveksam om jag ens är där. Kanske lägger jag aveln åt sidan och låter tiden ha sin gång innan jag funderar vidare över det.
Jag läser en bok nu, jag har tagit en liten paus från ”Skärmhjärna” och läser om kommissarie Perez på Shetlandsöarna. Jag längtar lite efter kvällarna när jag ska få krypa ner i sängen intill slottsherren med sänglampan tänd och boken framför näsan. Jag vill veta hur det går. Som vanligt griper böckerna om kommissarien på Shetland tag i mig, mycket på grund av beskrivningen av landskapet. Det karga, ogästvänliga men ändå varma, kala öarna. Jag drömmer om att resa dit, dit och till Yttre Hebriderna, om att stå på de karga klipporna eller i dimman på undangömda sandstränder och låta mig hänföras av kraften och landskapet med blåsten i håret. En dag ska jag åka dit. Tanken är upplyftande och en smula skrämmande. Tänk om öarna inte lever upp till mina förväntningar, eller tänk om de faktiskt gör det och jag inte kommer att vilja resa hem igen?
