Get busy training or get busy complaining..
Jag kommer på mig själv med att fortsatt behandla henne som en tolv veckors valp men nu går det faktiskt inte att blunda för det längre. Rota är på väg in unghundsåldern vare sig jag vill eller inte. Egentligen vill jag ju faktiskt det, fast jag vill ännu hellre att hon ska vara på väg ur unghundstiden. På väg att bli vuxen så vi kan träna och jaga på riktigt. Men jag är försiktig med vad jag önskar, jag vill inte att tiden ska gå fortare än vad den redan gör även om jag vill att valpen ska bli träningsbar.
Med tusen ideer och tankar tog jag mig an måndagsmorgonen. Det finns så fantastiskt mycket roligt att göra och utveckla! Bland annat såg jag att fiket i Gränna med eget bageri är till salu. Genast såg jag mig själv iförd bagarförkläde och mjöl upp till armhålorna i full färd med att provbaka en ny variant av bullar. Strålande glad skulle jag baka, servera kaffe och prata med kunder hela långa dagarna och solen skulle ständigt lysa över det lilla bageriet. I den bästa av världar. Kanske en annan gång, i ett annat liv. Nu finns inte tiden, det är för långt till Gränna och dessutom har jag ju redan gjort den resan en gång tidigare. Bageridrömmarna stoppades hastigt ner i botten av lådan och mer realistiska ideer kring utvecklande av hundkurser och träningsplaner tog vid. Här finns också en ändlös utvecklingspotenial. Så är det när man jobbar med djur, och människor, en aldrig sinande källa av inspiration och problematik och insikt om att man aldrig någonsin blir fullärd. Förmodligen ska man vara tacksam över det. Jag är det. Jag har verkligen världens bästa jobb tänker jag, ett jobb som passar mig. Idag har jag funderat en del över hur jag ska jobba vidare med det, hur jag ska lägga upp det framöver och sådant. Just den där planeringen är en väldigt rolig del av företagandet tycker jag. Att få planera, fundera, utvärdera och sedan jobba på igen. Tills man börjar planera lite igen och så rullar det vidare. Ett ständigt pågående kreativt kretslopp.
På dagens kurstillfälle tränade vi dubbelmarkeringar och fotgående. Inget ovanligt alls egentligen fast vi gjorde det i besvärlig mossmark med småvuxna träd. Att få hunden att gå fot och följa ens sida får en annan dimension när man går i moss och myrmark. Inget blir riktigt självklart längre. Detsamma gäller markeringar i sådan terräng. När träden står tätt och ser likadana ut blir vi förare märkbart stressade av att inte ha koll. Av att inte kunna se och markera ordentligt och att inte ha tydliga referenser att ta till. Det är en avsevärd skillnad på att memorera ett par markeringar mot tydliga mål och i en mosse där alla träd flyter ihop och förvillar mer än vad de är till hjälp. Ett sätt att komma tillrätta med den dåliga markeringsförmågan och stressen över situationen hos oss förare är att träna mer. Jag förmodar att ni har hört den förut. Det man gör mycket blir man nämligen bra på. Så det är bara att släppa kontrollen och bekvämlighetszonen, ta på sig rejäla stövlar och ge sig ut i krångligare terräng på träningarna. Att tänka att övning ger färdighet istället för att svära över träden eller solen som är i vägen. Och att se till att få det gjort.
Imorgon får nog jag se till att gå ner till mossen och träna ett pass. Man ska ju sopa framför egen dörr först eller hur är det man brukar säga?
