Katarina Eriksson

En nässelfjäril har vaknat och flyger förvirrat omkring i köket. Det var en riktig fjärilssommar i år, det tror jag det var fler än vi som lade märke till, men här i slottet är det också en riktig fjärilshöst. Överallt i taket på vår övervåning sitter fjärilar med hopslagna vingar och verkar ha tagit vintervila. […]

Rota och Min har dragkamp med den alltid lika glada evighetsgrisen medan Mer rullar sig mellan biabäddarna så dynor och fällar far åt alla håll. Bäst undrar vad Mer gör, Lakrits gnager på ett hjorthorn och Vi sover ihoprullad i en av de allt för små bäddarna i köket och Lyra hänger med slottsherren i

Jag sitter parkerad vid köksön med Mer vid fötterna och te i muggen igen. Ett bra avslut på grådaskig men fin novembertisdag. I pauserna mellan arbetspassen har jag hunnit med att träna de egna unghundarna en i taget. Så dagen fick pluspoäng redan där. Att få tid att kunna ge båda unghundarna var sitt träningspass

Bruna Mer vill inget hellre just nu än att jag ska sätta mig vid köksön och förbli stilla där så han kan lägga sig tillrätta med mjukishunden vid mina fötter. Jag hör hur han suckar och säger något i stil med ”herregud människa – kan du inte varva ner nu och sätta dig en stund”

Jag tog den svarta faran på en promenad strax innan mörkret föll för en stund sedan. Hon var laddad till max, det blir lätt så med unghundar som får vänta mycket i bilen när det är jakt. Hon sprang så mycket hon orkade. Jag fick tillfälle att träna på inkallningssignalen och se till att den

Rota vill ha en Kong fylld med mat. Hon studsar och snurrar framför kylskåpet så fort jag rör mig i köket. Hon kan till och med försöka sig på ett litet svagt voff för att få mig att förstå. Jag är trög som vanligt och det tar ett tag innan jag förstår avsikten med hennes

Det är synd att klaga en fredag som den här. Andjakt med goda vänner, klarblå himmel, sol och femton grader varmt. Vi såg till och med en citronfjäril. I november. Tiden är ur led på fler än ett sätt. Man kan oroa sig också förstås, för klimatförändringar, coronavirusets spridning och en hel del annat. Fast

Som en ärrad krigsveteran haltar han fram över köksgolvet med ett rinnande öga och den onda tassen i bandage. Han har varit lite otursförföljd ett tag den gula labradoren, men det hade som vanligt kunnat vara mycket värre. Tassen ömmar och det får gå ytterligare några dagar innan han får följa med på längre utflykter

Sättet han lägger sig på köksgolvet. På sidan med benen utsträckta mitt på köksgolvet i passagen mellan pub och kök, spis och köksö, så att jag måste kliva över honom vart jag än ska medan jag fixar med matlagning eller bakning. Jag tror det finns en tydlig avsikt med hans placeringen, att han gillar att

För varje dag vi tillbringar tillsammans Min och jag lär jag mig lite mer om henne och jag tror hon lär sig lite om mig. En relation tar tid att bygga upp och det tar tid att lära känna varandra på djupet. Tid är den springande punkten. Tid och tålamod. Nu när Min blivit lite