Katarina Eriksson

Valpen far som en virvelvind över golvet med stolsdynan av fårskinn i ett stadigt grepp, girar runt clubfåtöljen och in under bordet och drar sedan med bredsladd rätt in i köksön. Förvånad tappar hon taget om fårskinnsdynan och jag är snabb med att rädda den. Lilla Lass är kul. Och energisk. Kanske den busigaste valpen […]

Jag börjar dagen med att kolla vädret. Ligger i sängen omsluten av mörkret och hör hur det blåser upp och någon öppnar kranen så regnet vräker ner utanför det öppna fönstret. Den första känslan som slår mig är välbehag. Det är fint att höra hur naturen lever om och det är ett bra tag sedan

Sköna söndag och veckan närmar sig sitt slut. Är det övergången nu? Sommarens sista dag eller höstens första? Fortfarande sommarvarmt men den svaga brisen nu ikväll talar för något annat. Kylan sveper in och jag knäpper tröjan i halsen och stänger ytterdörren. Några dagars respit fick vi. Lite extra värme för hösten. Och också innan

Lilla Lass och jag har varit på skogsmulle bakom boden och upptäckt världen. Hon har också bekantat sig mer ordet sitt och en signal för uppmärksamhet. Stora händelser i en mycket liten valps liv. jag har fotat henne med, knäppt bild efter bild. Vil ha något fint att spara så jag minns hur hon såg

Line och Elja (Kopparhults Härliga Elja) till 1a pris begynnerklass b-prov i grannlandet Norge. Hurra så bra!! Line & Elja

Jag har klippt klor. Matat och passat, rastat och underhållit. Klätt in den runda lilla biabädden vi köpte enkom för valpen i påslakan, den som hon gör sitt allra bösta för att gräva sig igenom. Till hjälp tar hon sina vassa små pirayatänder så det ser ut som hela bädden gått genom en symaskin vid

På morgonen är det jag och hundarna och tystnaden igen. Och ett par tranor. Det är både efter och före. September. Efter sommaren, före hösten. Men sommarblommorna är så fina som de aldrig varit och jag måste komma i håg att fota dem av händelse att jag skulle glömma hur prunkande de är i år.

Det var den här sommaren tänker jag där jag står i solen och klämmer ut det sista ur brittsommaren. Det går så fort tänker jag. Och benen blev inte brunare och midjan inte smalare den här sommaren heller. Förhoppningen var god men med livet ständigt pågående vid sidan om blev ambitionerna för höga. Jag klarar

Dagarna blir allt kortare. I alla fall den ljusa delen av dem. Trist tycker jag. Och eventuellt en liten, liten aning skönt. Ute på dagarna är det tystnad, jag och hundarna och några kraxande korpar. Det är sommar i september men ändå höst konstaterar jag när jag ser allt fler gula löv sprida ut sig

Nåd. Kvällar med medelhavs temperatur och hjortkalvar som leker på fältet i solnedgången. Parkerad på varsin stol med Lakrits och valpen vid fötterna sitter vi där tillsammans och blickar ut över det fulländade landskapet. En liten bit av det jordiska paradiset presenterat framför oss i septemberkvällen. Nåd. Som sagt. Två veckor med Lass. Hon växer,